Nej, det går inte. Alls. Det går inte att ta in. Jag såg bilderna. Jag såg barnen. Min kropp stelnade till, vägrade känna, vägrade ta in. Hur kan man? Hur är det möjligt? Varför? När ska det ta slut? Jag tänker på när Lilla A var så sjuk sina första månader i livet. Det var allvarligt, hon låg på barnintensiven ett par veckor. Det var bara hon och ett barn till. Knappt det kunde jag ta in, att hon var där, att hon var så sjuk. Det andra barnet var väldigt sjukt. Det andra barnet överlevde inte - det kunde jag inte ta in. Min man hörde hur de diskuterade minnesstund. Det är fyra år sedan. Vi kände inte den familjen och jag känner inte familjerna i Syrien heller. Men de lider. De är människor, de är föräldrar som ser sina barn lida och det går inte att fatta. De är syskon, de är barn, de är kusiner och fastrar och mostrar och morfäder. Jag tänker om det skulle vara jag, om det skulle vara vi, om det skulle vara mina barn.
Men vi, vi tänker på avtalsrörelsen, vårvärmen, Donald Trump och stugor att hyra på Gotland. Och det får vi. Men vi kan inte säga nej, vi kan inte säga att vi inte hör ihop, vi kan inte blunda. Vi kan inte säga att vi inte visste, att vi inte såg dem. Det får vara nog nu. Nog. Jag orkar inte mer - om jag inte orkar mer, vad ska då mödrarna i Syrien känna?
Det är dags att säga ifrån, dags att starta en revolution. Det här är inte rimligt. Och det finns liksom inga andra människor, ingen stat. Det är vi, det är vi som är människor på det här jordklotet - det är vi som lever nu, som är här just nu och just i dag, det är vi som finns. Gud kommer inte att komma med sin hand och bringa ordning; det är dina händer, det är mina händer som måste användas. Ingen statlig myndighet kommer att kunna bestämma att alla ställer sig på ett led och lägger ner vapnen. Ingen rektor, ingen allsmäktig domare, inte din chef. Det är du. Det är jag. Det är vi, vi som är människor, vi tillsammans.
Nu får det banne mig vara nog, det räcker nu.
Vem lyssnar på oss vanliga små människor när vi skriver på sociala medier? Vem ska vi vända oss till? Varandra kanske. Nu får det vara slut på det här eländet. Måttet är rågat för längesen.
Vi måste fortsätta engagera oss.
God kväll.
Men vi, vi tänker på avtalsrörelsen, vårvärmen, Donald Trump och stugor att hyra på Gotland. Och det får vi. Men vi kan inte säga nej, vi kan inte säga att vi inte hör ihop, vi kan inte blunda. Vi kan inte säga att vi inte visste, att vi inte såg dem. Det får vara nog nu. Nog. Jag orkar inte mer - om jag inte orkar mer, vad ska då mödrarna i Syrien känna?
Det är dags att säga ifrån, dags att starta en revolution. Det här är inte rimligt. Och det finns liksom inga andra människor, ingen stat. Det är vi, det är vi som är människor på det här jordklotet - det är vi som lever nu, som är här just nu och just i dag, det är vi som finns. Gud kommer inte att komma med sin hand och bringa ordning; det är dina händer, det är mina händer som måste användas. Ingen statlig myndighet kommer att kunna bestämma att alla ställer sig på ett led och lägger ner vapnen. Ingen rektor, ingen allsmäktig domare, inte din chef. Det är du. Det är jag. Det är vi, vi som är människor, vi tillsammans.
Nu får det banne mig vara nog, det räcker nu.
Vem lyssnar på oss vanliga små människor när vi skriver på sociala medier? Vem ska vi vända oss till? Varandra kanske. Nu får det vara slut på det här eländet. Måttet är rågat för längesen.
Vi måste fortsätta engagera oss.
God kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar