Jag har tänkt en del på terrordådet i Stockholm, det har ju inte gått någon spårlöst förbi. Kan inte sluta tänka på den lilla flickan som avled. Jag tänker på barnet som låg i samma rum som Lilla A när hon var bebis - det andra barnet slutade andas. Och när hon föddes var det ett par som fått trillingar. Den ena överlevde inte.
Men jag behöver inte skriva mer om det, för jag vet inte vad jag ska skriva. Livet talar självt.
Lilla A växer och står i, precis som Lillsmurfen. I dag har han lekt hela dagen med en granne och Lilla A har lekt en del med grannar och en del med mamma. Hon är ju inte helt enkel att förstå ännu och vi kommer att behöva vara med henne på lekplatsen i flera år till (Lillsmurfen går iväg mer och mer själv med sina kompisar). Ibland hamnar hon utanför, men är ändå otroligt lekkompetent, som de säger i förskolan. Kommunicerar, förstår lekens spelregler, kan låtsas. härmar, visar vad hon vill, gräver i sandlådan, åker rutschkana. En del barn undrar förstås varför hon ser en aning annorlunda ut och varför hon inte springer lika fort som dem. Men ändå - hon leker bra och förhoppningsvis bättre och bättre med barnen i området, som inte har Downs syndrom. Hon behöver ju sina kompisar med Downs syndrom också - men jag tänker en del på det här med att vi säger ofta att alla får vara med - men lever vi efter det? Alla - inte bara de allra mest sociala. Hade Lilla A hittat sin plats även om hon hade haft ADHD? Och hur bra är vi vuxna på att hitta våra platser i laget - och på att hjälpa andra att hitta sina platser? Oavsett funktionsvariationer och begåvning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar