Ja, ungefär den meningen läste jag häromdagen. Jag kommer inte ihåg var och nu när jag letar kan jag inte hitta. Men jag fastnade för det. Som adoptivförälder läser man (nästan) allt man kommer över om anknytning, man är känslig (i alla fall vissa) för frågor om anknytning och man (i alla fall vissa) tänker på om anknytningen gått rätt till, man tänker på signaler och analyserar och analyserar.....eller kanske ibland. Eller så tänker man inte alls på det, för nu har man ju levt med ungen i flera år och han gillar att klättra i soffan, läsa Bamse och att äta pyttipanna. (Fast ibland när han blir arg och är trött sparkar han på sin mamma - är det ett tecken på nåt? I så fall på vad?)
Men tänk ändå - att anknytning är så viktigt. Livsviktigt. Alla behöver en trygg anknytning. Tänk så många barn det finns som behöver, men inte har, som skulle behöva. Som finns.
Det är sorgligt när man tänker på det.
I går eftermiddag hade vi vänner på besök, i dag har Lillsmurfen haft feber och jag var hemma med båda barnen. Storasyster var också hemma, sjuk. Och på måndag ska de äntligen flytta tillbaka till sin vanliga förskola här i området! Oj vad mycket enklare vårt liv kommer att bli!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar