Jag och Svenska Downföreningen

En hel vecka sedan jag skrev! Vi har varit på kalas på lekland, förra söndagen, jag har varit på jobb i Lidköping, tisdags, på vinterkul på Lida Friluftsgård, i går. Är trött. Har blivit förkyld. Vädret är supertrist, blåsigt, snön borta, lite snö ibland, från några minusgrader till några plusgrader. Och så tittar jag på bilder av familjer med två vuxna och ett barn, som lägger upp något roligt foto på sig själva på Facebook. Och tänker att ja, så kan livet också vara. Fullt av en massa tid och en massa uppmärksamhet och lugna stunder. Men - jag vet ju inte ett dugg om någon annan familj än vår. De kanske har det jättejobbigt.

I torsdags var jag på årsmöte med Svenska Downföreningen, Stockholmsavdelningen, som från att ha varit ett nätverk nu har blivit avdelning. Alla nätverk i Sverige ska bli lokalavdelningar och ha egen styrelse. Så det var helt enkelt ett historiskt ögonblick. 

Sofia och hennes pappa Björn var där och berättade om sitt liv, när Sofia, som har Downs syndrom, gick i skola och senare kom på att hon ville arbeta med dans och teater. Så hennes familj startade helt enkelt en teater, Mosaikteatern i Stockholm. Nu arbetar hon som skådespelare och leder workshops på företag till exempel, i lite dramaövningar och dans. Och så har det gjorts en bok om henne och hennes man, som gifte sig i Sofia kyrka. Var annars? 

Så kan livet också vara. Allt är inte vad det ser ut att vara.