Och han bara skämtar

Herr president i Ryssland har varit borta från offentligheten några dagar. I dag skämtade han tydligen om sin frånvaro. Jag tycker att han borde sluta skämta och börja jobba för barnen i landet som behöver föräldrar.
För jag kan inte sluta tänka på en mening som vår adoptionsorganisation Barnen framförallt skrev i sitt senaste nyhetsbrev: Barn har rätt till föräldrar. Föräldrar har inte rätt till barn.
Tänk, att det är så det är. Det är ingen mänsklig rättighet att få barn, men det är en mänsklig rättighet att växa upp i ett kärleksfullt hem med förälder/föräldrar som ser till ens allra bästa och som älskar en. Alla gör inte det. Tänk om alla kunde få göra det.
Länkar till en fin blogg som bland annat skriver om detta: http://www.fotosidan.se/blogs/chasid/sondagsreportaget-de-glomda-barnen-i-ryssland.htm

I dag tänker jag särskilt på alla ensamma barn

Det är inte svårt att hitta kriser i världen. Syrien, Sydsudan, Ukraina....Med mera. Det räcker väl att titta på den politiska situationen vi har i Sverige; inte är den direkt stabil. Det är lätt att känna oro och särskilt i jultider vill man ju att alla ska ha det bra, ha någon att vara med, ha tak över huvudet, inte känna oro. Men det är inte så. Tänk på alla föräldralösa barn, till exempel.
Jag läser i senaste numret av tidningen från Barnen framför allt, att antalet internationella adoptioner har minskat med 65 procent de senaste åren. 65 procent - det är otroligt många. De flesta barn som kommer i dag har särskilda behov och jag tänker på alla som aldrig får chans att växa upp i en familj, alla de barn som har särskilda behov som växer upp och sedan lever hela livet på institution. Jag kan inte säga att någon ska adoptera ett barn med särskilda behov, för det handlar om just särskilda behov, det tar extra tid, det är extra omständligt. Visst är det så. Alla måste få bestämma själva.
Men tänk vad mycket vi hade missat om inte Lilla A hade varit precis som hon är. Tänk vad mycket de här barnen missar om de inte får föräldrar; de kan inte nå sin fulla potential som människor bara för att ingen vill ha dem.
Ja. Svårt. Men tänk om alla barn kunde få en chans. (Jag hoppas att jag inte låter för präktig, för det vill jag inte.)
God jul. 

Sista brevet till Ryssland

Så skönt. Nu har jag skickat sista återrapporten till Barnen framför allt, för vidare färd till Ryssland. Beskrivning, berättelse och bilder. Nu är det över och det är faktiskt en lättnad. Resan är inte över, jag hoppas att vi rent fysiskt kan göra en eller fler resor till Ryssland när Lillsmurfen blir äldre. Om han vill förstås, men det vore kul, tycker i alla fall jag.
Men nu kan vi slippa tänka på att vi måste ta bilder för att kunna skicka. Nu kan vi ta bilder för att det är kul (precis som att vi inte har gjort det hittills, det har vi förstås, men det är mer känslan).
Att adoptera är en otroligt lång och speciell process. Jag minns hur stressad jag var för tre år sedan, att jag började gråta när jag körde fel (jag har jättedåligt lokalsinne så att jag körde fel är inte så förvånande), att jag var blek, att all energi gick åt till att samla alla dessa papper. Jag är glad att det är över nu. Jag är över huvud taget glad att Lilla A snart fyller två, att Lillsmurfen fyller tre år med oss, att vi börjar få ordning på livet. Det är fortfarande intensivt, vi är trötta hela tiden, men det känns som att det börjar stabilisera sig lite. Trots novembermörkret.
God natt. 

Sista barnet från Ryssland?

Nu har barnen från Ryssland kommit hem till sina svenska familjer, barnen som det för ett antal månader sedan berättades om i svensk media. Plötsligt meddelade Ryssland att landet inte ville adoptera barn till länder som godkände samkönade äktenskap. En del familjer hade redan träffat sina barn och ingen visste om de skulle få träffa dem igen. Den ångesten kan jag inte tänka mig in i, inte för föräldrarna, inte för barnen. Men de adoptioner som hade påbörjats är avslutade och barnen är hemma. Tacksamhet. Lättnad.
Frågan är dock om detta var de sista barnen födda i Ryssland som adopterades till Sverige. Adoptionscentrum och Barnen framförallt hoppas att de kan fortsätta sina verksamheter i landet, men vet inget ännu. Det finns många barn som väntar och längtar efter sina föräldrar. Mellan 500 000 och 1 000 000 i Ryssland.
Men det är ju inte jag som bestämmer i Ryssland.
http://www.mynewsdesk.com/se/adoptionscentrum/pressreleases/nu-har-barnen-fraan-ryssland-faatt-sina-familjer-1040654

Kulturfestival och återrapport (den sista!)

I dag har jag, Lillsmurfen och Lilla A varit i stan hela dan. Kulturfestival råder tills i morgon och vi träffade våra kompisar som är de vi träffar oftast av alla kompisar, skulle jag tro. Mamman är en gammal kompis till mig, som jag känt i över 20 år, och dottern är född i Ryssland och också adopterad. Det känns fantastiskt att ha den kontakten, vi träffades första gången med barnen i mars 2012 och sen dess har vi nog träffats varannan vecka i snitt. I dag åkte vi karusell, åt glass och tittade på en dansföreställning och en teaterföreställning. Lilla A var djupt koncentrerad under dansföreställningen, men på teaterföreställningen sov hon. Men det är så roligt att se att hon är nästan mest koncentrerad av alla barn när hon ser dans eller någon annan föreställning. När hon och jag var på en dansföreställning i juni, följde hon också med vad som hände väldigt noga.
Pappan var hemma och fixade lekrummet, vi ska måla det och sortera leksaker så att det blir lättare och roligare att använda. Visst hade det säkert varit bra för Lillsmurfen att träffa sin kompis själv, men jag tror att den tiden kommer. Än så länge har det ofta varit jag, han och Lilla A som gjort saker och jag tror att det måste bli så ett tag, eftersom pappan både ska plugga och bygga färdigt övervåningen. Men jag tror också att vi mer och mer kommer att göra saker ett barn och en förälder. Det behövs ibland. Resten av gångerna får de ta del av varandras världar och jag är helt säker på att de båda kommer att lära sig massor av det.
Snart ska vi skicka in den sista återrapporten och berätta hur adoptionen går. Jag är så tacksam att detta blir den sista återrapporten, så slipper vi tänka på det sen. De som har adopterat från Ryssland efter ett visst datum 2013, måste skicka in rapporter tills barnet blir 18. Tack och lov att vi slipper! Det verkar kanske löjligt, men när jag fick mejlet från Barnen framförallt i går, som berättade att det var sista återrapporten, kände jag hur en sten föll från mina axlar. Ja, faktiskt. Jag slappnade av. Snart är den biten över. Då återstår bara resten av det fantastiska, krångliga, underbara, konstiga livet! 

Låt oss hoppas på nytt adoptionsavtal mellan Sverige och Ryssland

Just nu tar varken Adoptionscentrum eller Barnen framförallt emot nya ansökningar om adoptioner från Ryssland. Sverige måste ha ett nytt adoptionsavtal med Ryssland. Jag hoppas verkligen att det blir av. I Ryssland finns runt en miljon barn som behöver en familj. 

En intensiv semesterresa går mot sitt slut

Sitter på Vildmarkshotellet i Kolmården. Det är en fantastisk kväll, vindstilla utsikt över havet. I kväll åt vi på restaurang, vet inte när det senast hände.
Vi har varit på resande fot sedan förra fredagen och resan inleddes med sommarträff med Barnen framförallt. Kul, trevligt och intensivt. Sedan åkte vi i tur och ordning till min mamma, min brors svärföräldrar och min bror. Allt väldigt roligt, fina möten. Men - intensivt. I morgon åker vi hem och har inga konkreta planer för resten av juli. Tror vi behöver det. 

Varför ringer de alltid bara till Adoptionscentrum?

Läste i dag en artikel i Svenska Dagbladet om att ansökningarna till adoption minskar, bland annat beroende på den så kallade 42-årsregeln. Att de minskar stämmer säkert, av flera olika anledningar. Men jag undrar varför journalister som skriver eller gör inslag om adoption alltid bara ringer till Adoptionscentrum (i alla fall som jag läst och hört)? Varför inte ringa Barnen framförallt, som vi adopterade genom? De har sakta men säkert ökat, det vill säga fått fler barn till svenska adoptanter. Antalet ansökningar kanske minskar även hos dem, det vet jag inte. Men jag undrar om man inte skulle få en bredare bild om man ringde fler adoptionsorganisationer. 

I dag för ett år sen sa vi ja

Efter tre barnbesked som av olika anledningar inte blev av, fick vi den sjunde juli 2011 en bild och ett läkarutlåtande på en liten pojke som då var 10 månader. Han såg glad ut. Vi bestämde oss på en gång (fast jag ringde den svenska läkaren som Barnen framförallt hade kontakt med) och resten är, som det heter, historia. Nu har han precis somnat och det ska jag också snart göra. God natt!

Sista hoppet för adoptioner från Ryssland - del 2

Jag har tidigare skrivit om ryktet, påståendet eller sanningen (det beror på vem man frågar) om att det ska bli hårdare krav för att få adoptera från Ryssland. När vi var på sommarträff förra helgen passade jag på att fråga en av dem som arbetar på Barnen framförallt. Hon meddelade att deras ryska kontakter egentligen inte vet så mycket mer än förut; det enda de kan bekräfta är att man är tvungen att gå en föräldrautbildning i landet. Sverige hoppas naturligtvis att den obligatoriska föräldrautbildning för adoptivföräldrar som finns här, ska räcka.
Så jag vet inte hur det kommer att gå. En del säger att det kommer att bli flera krav, andra vill inte bekräfta mer än detta med föräldrautbildningen. Jag hoppas att fler kommer att kunna adoptera från Ryssland. Det finns cirka en miljon barn på barnhem där. Så behoven finns. 

Fina dagar i Mora

I går kom vi hem från vår adoptionsorganisation Barnen framförallts årliga sommarträff. Visst var det lite splittrat och intensivt med 500 besökare och nytt och lite förvirrande för oss som var nya - men det var väldigt kul att vara där ändå! Roligast förstås att träffa andra "Rysslandsfamiljer" som kom hem med sina barn ungefär samtidigt som vi. Jag hoppas att vi håller kontakten genom åren, för barnens skull. De har ju samma bakgrund. Vi har redan bestämt att inför nästa år planera någon aktivitet för bara oss, så att både vi vuxna och barnen hinner umgås mer. Det känns kul!