Världens bästa land att få barn i?

Såg just glimtar av en dokumentär om fattiga kvinnor i olika länder som föder barn, där graviditet och förlossning kan vara livshotande, både för mamman och barnet. Självklart vet jag att det kan hända vad som helst under en graviditet och en förlossning även i rika länder som Sverige - men de flesta förlossningar går bra här. Jag har de bästa förutsättningarna med sjukvård under graviditeten, skattefinansierade kurser inför förlossningen, läkarvård, högutbildad personal.

När vi adopterade sköttes allt också väldigt professionellt och enligt regelboken; medgivandeutredning med socialsekreterare, föräldrakurs (visserligen inte skattefinansierad, men i alla fall), profesionell organisation som skötte alla formella kontakter med Ryssland. Och så vidare. Jag kanske helt enkelt lever i världens bästa land att få barn i. 

Nu vet jag att alla inte har råd att adoptera, att alla inte upplever sjukvården som profesionell, att det kan ske misstag. Med mera. 

Men om man jämför - det är inte en risk för mitt liv att föda barn i Sverige. Här sitter jag med min stora mage och ser på orättvisor på teve. 

Konstigt och orättvist är det, livet. 

Men jag gläder mig mer och mer åt det som väntar. Det ska bli kul att få två barn i samma ålder, roligt för dem (och även för storasyster förstås), fantastiskt för oss (men intensivt och jobbigt förstås). 

Nu har vi köpt en ny bilbarnstol och jag ska jobba bara några dagar till. Det som kommer känns pirrigt av både nervositet och förväntan.....

Den här gången har ingen kollat om jag är lämplig förälder

Jag säger det igen: jämfört med adoptionen är graviditeten för min del skrattretande enkel. Jag är oerhört tacksam att jag inte mår illa - all respekt för dem som gör det, jag vet att graviditeter, liksom adptionsprocesser, ser olika ut. Men adopterar man vet man i alla fall att det tar väldigt lång tid och att man blir granskad och kollad och utfrågad om typ allt. Den här gången har inte en enda person kollat om jag är en lämplig förälder till det barn vi väntar. Nu tror jag faktiskt, kaxigt eller ej, att jag är det. Jag har trots allt gjort två medgivandeutredningar och blivit godkänd båda gångerna.
Tycker jag att det är för svårt att adoptera? Nej, jag tycker att man ska bli granskad och utfrågad. Tycker jag att det är för enkelt att bli gravid? Nja, det vore ju idioti om jag svarade ja; vi har ju haft två missfall och för många tar det rent biologiskt väldigt lång tid att bli gravida. En del blir det inte alls.
Tycker jag då att alla blivande föräldrar borde bli granskade? Kanske det. Fast jag vet inte hur det ska gå till, jag inser egentligen omöjligheten i det. Och vad ska man göra med dem som inte blir godkända? Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag tycker det, det är en stor och svår fråga som jag inte tror att det finns något svar på.
Men kanske vore en obligatorisk föräldrakurs en bra start? Och när jag tänker efter tror jag inte på tvång heller. Så kort sagt vet jag ingenting, mer än att jag tycker synd om de barn som faktiskt kommer till olämpliga föräldrar.

Adoptionsprocess-graviditet 1-0

Jag har en väldig tur. Jag har inte mått illa en enda gång hittills under graviditeten. Jag har börjat gråta två gånger för struntsaker, är lite tröttare och ibland lite surare, annars inga krämpor över huvud taget - jo, jag har ont i ryggen emellanåt. Men det har jag ändå ibland.
Jag har varit på ett läkarbesök, tre besök hos barnmorskan och två ultraljud. Allt har varit extremt smärtfritt och trevligt. I går började jag skratta när jag skulle berätta för min man vad barnmorskan hade sagt och gjort. Bara för att jag jämför med adoptionen och hela processen runt den.
Jag vet att det inte går att jämföra, det är två olika sätt att bli förälder på. Men att adoptera är i jämförelse med i alla fall just min graviditet väldigt tungt, väldigt jobbigt och väldigt tröttsamt. (Men tar man sig igenom får man såklart en belöning - precis som när man är gravid.)
Min adoptionsprocess har ju faktiskt innehållit två utredningar, en som ensamstående, en som en del i ett par. Jag har haft två nätverksträffar och svarat på samma frågor om mig själv två gånger. Jag har gått två obligatoriska föräldrakurser. Jag har stått i kö och väntat i fyra år och elva månader, jag har blivit granskad och in-och-utvänd på, jag har skickat in papper på att jag inte är kriminell, att jag är anställd och har månadslön, hur mycket mina möbler är värda, hur mycket jag har på banken, att jag verkligen är jag. Jag har stått i kö för att ansöka om visum, jag har varit på Skatteverket och intygat att mitt barn är mitt barn, jag har stått i rysk domstol med simultantolk.
I går när jag var hos barnmorskan gav hon mig ett papper om moderskapsintyg som jag ska skicka till Försäkringskassan. Kanske var det det jag skrattade åt senare, att det kunde vara så enkelt. Eller så var det att hon ställde frågan: "Har du några frågor?" Jag ska ärligen säga att båda mina utredningar som blivande adoptant har varit väldigt trevliga och inte ett dugg jobbiga. Även föräldrakurserna har varit givande och bra och de människor jag/vi har träffat i samband med dem, och i samband med att vi har hämtat barn från samma barnhem, är alla sympatiska. Man delar någonting särskilt när man har adopterat barn från samma barnhem.
Men i adoptionsprocessen är det jag och vi som ska svara på frågor. Att jag skulle få ställa en fråga kändes så - enkelt.
Jag förstår att man måste gå igenom en process när man adopterar, självklart gör jag det. Man måste bli kollad och in-och-utvänd på. Det är bara det att jag inte kan låta bli att jämföra. Gravid kan vem som helst bli, med vem som helst.
Det är jobbigt att adoptera. Att jag ändå tycker att det står 1-0 till adoptionsprocessen, är för att det är en sån enorm resa. Det är verkligen en process, med hinder och prövningar på vägen, men som på slutet är värt precis allt.
Eller så har jag bara en extremt enkel graviditet.

Sista hoppet för adoptioner från Ryssland - del 2

Jag har tidigare skrivit om ryktet, påståendet eller sanningen (det beror på vem man frågar) om att det ska bli hårdare krav för att få adoptera från Ryssland. När vi var på sommarträff förra helgen passade jag på att fråga en av dem som arbetar på Barnen framförallt. Hon meddelade att deras ryska kontakter egentligen inte vet så mycket mer än förut; det enda de kan bekräfta är att man är tvungen att gå en föräldrautbildning i landet. Sverige hoppas naturligtvis att den obligatoriska föräldrautbildning för adoptivföräldrar som finns här, ska räcka.
Så jag vet inte hur det kommer att gå. En del säger att det kommer att bli flera krav, andra vill inte bekräfta mer än detta med föräldrautbildningen. Jag hoppas att fler kommer att kunna adoptera från Ryssland. Det finns cirka en miljon barn på barnhem där. Så behoven finns. 

Och hur har ni det med ekonomin då?

Nä, den frågan fick vi nog inte sådär rakt på. Men under en medgivandeutredning kollas typ hela livet: uppväxt, barndom, syn på barn, nuvarande förhållanden, äktenskap och arbete. Det finns ganska många historier om vilka frågor man får och att man måste vara en i det närmaste perfekt person som inte har gjort några som helst misstag i livet. Jag vet inget om det eftersom jag har haft bra utredningar med bra socialsekreterare. Jag har hört en del som råkat ut för påståenden som "det är ingen idé för du är ändå för gammal". Men jag tror att det är ovanligt.
Man behöver heller inte ha en jättehög månadsinkomst för att adoptera, bara man kan klara att försörja ett barn. Bara man tänkt igenom vad det innebär att bli förälder och inte är missbrukare.
Men visst finns det orättvisor. I vissa länder anses det farligt att ha diabetes, något som i Sverige inte brukar vara ett så stort hinder. Sitter man i rullstol är det nog inte så bra heller. Skulle alla bli lika kollade, skulle det inte finnas lika många barn som det gör. Och att gå föräldrakurs önskar jag skulle vara obligatoriskt för alla blivande föräldrar. För att tänka igenom varför man vill ha barn, vad man har med sig hemifrån som man gillar och som inte gillar och vad man tror om sig själv som förälder.

Den perfekta föräldern är en adoptivförälder?

En perfekt förälder. En förälder som aldrig gör fel, aldrig säger knasiga saker till sina barn, aldrig gör ett misstag. Finns de? Nej. Lika lite som det finns perfekta människor i största allmänhet (vilket vid närmare eftertanke är väldigt skönt).
Hör på radion om de två barnen i Marks (var det väl?) kommun, som inte får komma tillbaka till sina fosterföräldrar utan måste förenas med sin biologiska mamma. Jag vet absolut inget om detta fall, men jag vet att det är svårt att adoptera fosterbarn, och att fosterbarn varje halvår måste svara på frågor från myndigheterna, det vill säga staten, det vill säga oss (alla medborgare är väl staten?). Jag vet att många fosterbarn skulle vilja bli adopterade av sina fosterföräldrar; för i en del fall är de biologiska föräldrarna helt enkelt inte det bästa alternativet.
Självklart finns det inga perfekta människor som adopterar. Däremot har man gått igenom en obligatorisk föräldrautbildning och en utredning där det bedöms om man anses lämplig att adoptera. Jag säger inte att utredningarna är perfekta, och inte heller kraven från adoptivländerna. Däremot önskar jag att alla föräldrar skulle gå en obligatorisk föräldrautbildning, för att reflektera över vilka slags föräldrar de vill vara, vad de har med sig från sin ursprungsfamilj, vad de vill föra vidare. Diskutera med andra.
Det finns inga perfekta föräldrar, oavsett om deras barn har kommit via livmodern eller via ett barnhem. Däremot finns det väl förberedda adoptivföräldrar.