Såg just glimtar av en dokumentär om fattiga kvinnor i olika länder som föder barn, där graviditet och förlossning kan vara livshotande, både för mamman och barnet. Självklart vet jag att det kan hända vad som helst under en graviditet och en förlossning även i rika länder som Sverige - men de flesta förlossningar går bra här. Jag har de bästa förutsättningarna med sjukvård under graviditeten, skattefinansierade kurser inför förlossningen, läkarvård, högutbildad personal.
När vi adopterade sköttes allt också väldigt professionellt och enligt regelboken; medgivandeutredning med socialsekreterare, föräldrakurs (visserligen inte skattefinansierad, men i alla fall), profesionell organisation som skötte alla formella kontakter med Ryssland. Och så vidare. Jag kanske helt enkelt lever i världens bästa land att få barn i.
Nu vet jag att alla inte har råd att adoptera, att alla inte upplever sjukvården som profesionell, att det kan ske misstag. Med mera.
Men om man jämför - det är inte en risk för mitt liv att föda barn i Sverige. Här sitter jag med min stora mage och ser på orättvisor på teve.
Konstigt och orättvist är det, livet.
Men jag gläder mig mer och mer åt det som väntar. Det ska bli kul att få två barn i samma ålder, roligt för dem (och även för storasyster förstås), fantastiskt för oss (men intensivt och jobbigt förstås).
Nu har vi köpt en ny bilbarnstol och jag ska jobba bara några dagar till. Det som kommer känns pirrigt av både nervositet och förväntan.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar