"Jobbigt i detaljerna, men på det stora hela ett mirakel"

Jag lånar helt enkelt en mening från min bror till rubriken på det här inlägget (och hoppas att han inte har något emot det). Äldsta brorsdottern fyllde elva häromdagen. Elva år. Det har gått fort, jag minns när hon föddes, när hon fyllde ett, när hon började krypa, gå, gick på förskola. Och så vidare. Det har gått hur fort som helst - och själv är jag så gammal att vissa saker, som inte känns så avlägsna, är 30 år sedan. Min kompis Å och jag har känt varandra i 31 år, till exempel. Lång tid, massor har hänt i våra liv - men det har ändå gått fort fort fort när man ser tillbaka på det.
En kollegas yngste son fyllde 14 samma dag som brorsdottern fyllde elva. Vi pratade i dag om att det gäller att ta vara på tiden man har med sina barn; man kommer aldrig att vara så behövd som när de växer upp. Det är jobbigt ibland och att vara föräldraledig kan vara hur långtråkigt som helst, vissa dagar. Men tiden kommer aldrig tillbaka.
Jag funderar mycket på det här med att vara i nuet, att ta vara på och njuta av just den här stunden. Jag inser ju att allt kommer att bli ännu mer intensivt snart (och samtidigt undrar jag hur det kan vara möjligt) och att jag kommer att vara trött. Men det gäller att höja blicken. Som sagt - jobbigt i detaljerna. Men på det stora hela ett mirakel. Det senaste året i mitt liv har verkligen varit ett mirakel. En nåd att bara ta emot.