Två veckor kvar och jag känner - till sist - att det ska bli kul att få en bebis. Är glad för min egen skull, att jag blev gravid och att barnet stannade kvar. Är glad för vår skull, att vi får ett barn till. Är glad för Lillsmurfen som får ett syskon i samma ålder. De kommer att kunna leka och ha samma uppväxt. Är glad för storasyster som är exalterad (och kanske lite trött på att få syskon också, men mest glad).
Mina känslor har gått från förvåning, kanske chock, trötthet - orkar jag verkligen? Året har varit så intensivt och jag har knappt hunnit känna någonting för själva bebisen eftersom jag har haft fullt upp med att känna för och lära känna Lillsmurfen och kommit in i mammarollen.
Nu känns det bättre, kanske för att jag kommit in i det här livet mer, kanske för att han är äldre. Eller en kombination.
Det är intensivt med småbarn. Men det är roligt. Spännande. Levande.
Välkommen bebis!
Mina känslor har gått från förvåning, kanske chock, trötthet - orkar jag verkligen? Året har varit så intensivt och jag har knappt hunnit känna någonting för själva bebisen eftersom jag har haft fullt upp med att känna för och lära känna Lillsmurfen och kommit in i mammarollen.
Nu känns det bättre, kanske för att jag kommit in i det här livet mer, kanske för att han är äldre. Eller en kombination.
Det är intensivt med småbarn. Men det är roligt. Spännande. Levande.
Välkommen bebis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar