Världens bästa land att få barn i?

Såg just glimtar av en dokumentär om fattiga kvinnor i olika länder som föder barn, där graviditet och förlossning kan vara livshotande, både för mamman och barnet. Självklart vet jag att det kan hända vad som helst under en graviditet och en förlossning även i rika länder som Sverige - men de flesta förlossningar går bra här. Jag har de bästa förutsättningarna med sjukvård under graviditeten, skattefinansierade kurser inför förlossningen, läkarvård, högutbildad personal.

När vi adopterade sköttes allt också väldigt professionellt och enligt regelboken; medgivandeutredning med socialsekreterare, föräldrakurs (visserligen inte skattefinansierad, men i alla fall), profesionell organisation som skötte alla formella kontakter med Ryssland. Och så vidare. Jag kanske helt enkelt lever i världens bästa land att få barn i. 

Nu vet jag att alla inte har råd att adoptera, att alla inte upplever sjukvården som profesionell, att det kan ske misstag. Med mera. 

Men om man jämför - det är inte en risk för mitt liv att föda barn i Sverige. Här sitter jag med min stora mage och ser på orättvisor på teve. 

Konstigt och orättvist är det, livet. 

Men jag gläder mig mer och mer åt det som väntar. Det ska bli kul att få två barn i samma ålder, roligt för dem (och även för storasyster förstås), fantastiskt för oss (men intensivt och jobbigt förstås). 

Nu har vi köpt en ny bilbarnstol och jag ska jobba bara några dagar till. Det som kommer känns pirrigt av både nervositet och förväntan.....

Den här gången har ingen kollat om jag är lämplig förälder

Jag säger det igen: jämfört med adoptionen är graviditeten för min del skrattretande enkel. Jag är oerhört tacksam att jag inte mår illa - all respekt för dem som gör det, jag vet att graviditeter, liksom adptionsprocesser, ser olika ut. Men adopterar man vet man i alla fall att det tar väldigt lång tid och att man blir granskad och kollad och utfrågad om typ allt. Den här gången har inte en enda person kollat om jag är en lämplig förälder till det barn vi väntar. Nu tror jag faktiskt, kaxigt eller ej, att jag är det. Jag har trots allt gjort två medgivandeutredningar och blivit godkänd båda gångerna.
Tycker jag att det är för svårt att adoptera? Nej, jag tycker att man ska bli granskad och utfrågad. Tycker jag att det är för enkelt att bli gravid? Nja, det vore ju idioti om jag svarade ja; vi har ju haft två missfall och för många tar det rent biologiskt väldigt lång tid att bli gravida. En del blir det inte alls.
Tycker jag då att alla blivande föräldrar borde bli granskade? Kanske det. Fast jag vet inte hur det ska gå till, jag inser egentligen omöjligheten i det. Och vad ska man göra med dem som inte blir godkända? Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag tycker det, det är en stor och svår fråga som jag inte tror att det finns något svar på.
Men kanske vore en obligatorisk föräldrakurs en bra start? Och när jag tänker efter tror jag inte på tvång heller. Så kort sagt vet jag ingenting, mer än att jag tycker synd om de barn som faktiskt kommer till olämpliga föräldrar.

Och hur har ni det med ekonomin då?

Nä, den frågan fick vi nog inte sådär rakt på. Men under en medgivandeutredning kollas typ hela livet: uppväxt, barndom, syn på barn, nuvarande förhållanden, äktenskap och arbete. Det finns ganska många historier om vilka frågor man får och att man måste vara en i det närmaste perfekt person som inte har gjort några som helst misstag i livet. Jag vet inget om det eftersom jag har haft bra utredningar med bra socialsekreterare. Jag har hört en del som råkat ut för påståenden som "det är ingen idé för du är ändå för gammal". Men jag tror att det är ovanligt.
Man behöver heller inte ha en jättehög månadsinkomst för att adoptera, bara man kan klara att försörja ett barn. Bara man tänkt igenom vad det innebär att bli förälder och inte är missbrukare.
Men visst finns det orättvisor. I vissa länder anses det farligt att ha diabetes, något som i Sverige inte brukar vara ett så stort hinder. Sitter man i rullstol är det nog inte så bra heller. Skulle alla bli lika kollade, skulle det inte finnas lika många barn som det gör. Och att gå föräldrakurs önskar jag skulle vara obligatoriskt för alla blivande föräldrar. För att tänka igenom varför man vill ha barn, vad man har med sig hemifrån som man gillar och som inte gillar och vad man tror om sig själv som förälder.