Och här kan ni läsa min debattartikel om fosterdiagnostik (fast rubriken tycker inte jag stämmer)

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article19822227.ab

Våra två världar. Eller tre.

I dag träffade vi på en annan familj med ett barn med Downs syndrom. Det är lite speciellt att göra det, man delar något som det är svårt för andra, utan barn med Downs syndrom, att förstå. Man har ett naturligt nätverk över hela Sverige, eller egentligen hela världen, och man kan prata om glädjeämnen och svårigheter som inte så många andra har tänkt på.
Likadant med adoption. Man delar något med andra som har adopterat, även om det i vårt fall inte är synligt utanpå. Men bara de som gått igenom en adoptionsprocess kan riktigt förstå vad det innebär. Det finns få andra som jag kan prata anknytning med på samma sätt som med andra adoptivföräldrar. Vår tredje värld, med särkullbarn/skilsmässobarn/bonusbarn, delar vi med ganska många. Men det är ändå en värld som inte fullt ut går att förstå om man inte har varit inne i den själv, tror i alla fall jag. Alla våra världar kan ha sina speciella glädjeämnen och bekymmer. Men jag måste säga att vårt liv innehåller få problem. Bara helt vanligt trots, helt vanlig svartsjuka och syskonbråk inom familjen och stolthet och kärlek när de träffar andra.
Nu är det sommar, kylig sådan, men skönt att vara ledig även om det fortfarande är intensivt. Just nu sitter Lilla A på golvet, eller rättare sagt kryper omkring och undersöker allt. Hon vill inte sova trots att hon är trött. Envis är hon. Mamman vill snart lägga sig. God natt. 

Den här gången har ingen kollat om jag är lämplig förälder

Jag säger det igen: jämfört med adoptionen är graviditeten för min del skrattretande enkel. Jag är oerhört tacksam att jag inte mår illa - all respekt för dem som gör det, jag vet att graviditeter, liksom adptionsprocesser, ser olika ut. Men adopterar man vet man i alla fall att det tar väldigt lång tid och att man blir granskad och kollad och utfrågad om typ allt. Den här gången har inte en enda person kollat om jag är en lämplig förälder till det barn vi väntar. Nu tror jag faktiskt, kaxigt eller ej, att jag är det. Jag har trots allt gjort två medgivandeutredningar och blivit godkänd båda gångerna.
Tycker jag att det är för svårt att adoptera? Nej, jag tycker att man ska bli granskad och utfrågad. Tycker jag att det är för enkelt att bli gravid? Nja, det vore ju idioti om jag svarade ja; vi har ju haft två missfall och för många tar det rent biologiskt väldigt lång tid att bli gravida. En del blir det inte alls.
Tycker jag då att alla blivande föräldrar borde bli granskade? Kanske det. Fast jag vet inte hur det ska gå till, jag inser egentligen omöjligheten i det. Och vad ska man göra med dem som inte blir godkända? Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag tycker det, det är en stor och svår fråga som jag inte tror att det finns något svar på.
Men kanske vore en obligatorisk föräldrakurs en bra start? Och när jag tänker efter tror jag inte på tvång heller. Så kort sagt vet jag ingenting, mer än att jag tycker synd om de barn som faktiskt kommer till olämpliga föräldrar.

Nya mardrömmar

Natten mot i går drömde jag att vi letade efter en pojke som hade försvunnit i en skog. Det var inte vår son, han var med mig. Men i alla fall. I samma dröm åkte vi tåg och jag råkade somna. Jag vaknade hastigt och sprang av tåget - utan Lillsmurfen. Separationsångest? Omställningen att jag har börjat jobba och lämnar Lillsmurfen varje morgon?
För några veckor sen drömde jag att jag kom till förlossningen, men att jag var tvungen att betala för att komma in. Och ytterligare för ett tag sen att jag var på ultraljud och att de inte hörde hjärtljud. "Ja", sa de, "det är tvillingar men båda är döda."
I drömmar bearbetar man mycket. De döda tvillingarna beror säkert på att det första barnbeskedet vi fick i adoptionsprocessen var ett tvillingpar. Den ena blev sjuk, så de var plötsligt inte aktuella för adoption. Att jag skulle betala på förlossningen kanske beror på att i en adoptionsprocess betalar man hutlöst mycket pengar. Man kan glömma att bli insläppt eller komma vidare om man inte betalar.
Hemskt med tvillingarna, både i drömmen och verkligheten. Men livet är ju inte alltid vackert. Och allt blev ju så bra för oss sen. Vi fick det bästa barnet till slut. 

Nu vill jag bara sova

Jag är rätt sliten. Det är mörkt ute, grått, mulet, regnigt, löven trillar av och halva terminen har gått. Dessutom har vår adoptionsprocess varat sedan mars, då vi fick medgivandet. Sedan dess har vi fått tre olika barnbesked, samlat in massor av papper, träffat vår lille son, åkt hem och samlat in massor av papper igen. Och vi har jobbat.
Nu vill jag bara sova.
Men det är bara att jobba på. Och vips - så är det snart dags. Det går fort. Och på söndag börjar vintertiden! En timme till att sova.