Den här gången har ingen kollat om jag är lämplig förälder

Jag säger det igen: jämfört med adoptionen är graviditeten för min del skrattretande enkel. Jag är oerhört tacksam att jag inte mår illa - all respekt för dem som gör det, jag vet att graviditeter, liksom adptionsprocesser, ser olika ut. Men adopterar man vet man i alla fall att det tar väldigt lång tid och att man blir granskad och kollad och utfrågad om typ allt. Den här gången har inte en enda person kollat om jag är en lämplig förälder till det barn vi väntar. Nu tror jag faktiskt, kaxigt eller ej, att jag är det. Jag har trots allt gjort två medgivandeutredningar och blivit godkänd båda gångerna.
Tycker jag att det är för svårt att adoptera? Nej, jag tycker att man ska bli granskad och utfrågad. Tycker jag att det är för enkelt att bli gravid? Nja, det vore ju idioti om jag svarade ja; vi har ju haft två missfall och för många tar det rent biologiskt väldigt lång tid att bli gravida. En del blir det inte alls.
Tycker jag då att alla blivande föräldrar borde bli granskade? Kanske det. Fast jag vet inte hur det ska gå till, jag inser egentligen omöjligheten i det. Och vad ska man göra med dem som inte blir godkända? Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag tycker det, det är en stor och svår fråga som jag inte tror att det finns något svar på.
Men kanske vore en obligatorisk föräldrakurs en bra start? Och när jag tänker efter tror jag inte på tvång heller. Så kort sagt vet jag ingenting, mer än att jag tycker synd om de barn som faktiskt kommer till olämpliga föräldrar.