Adopterade och förskolan

Självklart förstår jag att alla barn är olika, att alla behöver olika saker. Till exempel när de börjar förskolan - inskolning tar olika lång tid för barnen. Eller borde göra det. Vet inte om det är så i andra städer, men i Stockholm har det blivit vanligt med tredagarsinskolning. Jag har ju aldrig skolat in någon på förskola, men tycker spontant att det låter alldeles galet. Det borde ta längre tid än så. Kanske funkar det för vissa, men det borde inte funka för alla.
När det gäller adopterade barn, ha de varit med om minst två separationer: en från sin biologiska mamma och en från barnhemmet. En del har bott i olika fosterfamiljer innan de kommer till sina föräldrar. De har alltså varit med om att mamma eller annan vuxen lämnar dem och aldrig kommer tillbaka. När barnen kommer till sina föräldrar, är det oerhört viktigt att de knyter an - och det kan ta olika lång tid beroende på hur gamla de är, vad de varit med om, vilken personlighet de har. Sen när de börjar förskolan, ska de skiljas från mamma/pappa igen - inte för resten av livet, men det kan de ju inte veta när de börjar där. Man brukar rekommendera att adopterade har en förskolepersonal som följer dem under hela inskolningen och att man är beredd på att inskolningen kanske tar extra lång tid (detta förstår jag är olika för alla barn, inte bara adopterade).
Men ibland verkar det som om kunskapen om adopterade barns behov är liten bland förskolepersonal. Om jag har förstått allt rätt ingår det inte att läsa om adopterade barn när man utbildar sig till förskollärare. (Rätta mig gärna om jag har fel.) En del verkar inte alls lyssna på föräldrarna, som trots allt är de som känner barnen bäst.
Det är bara att hoppas att det går bra för oss om några månader.