Jag har en väldig tur. Jag har inte mått illa en enda gång hittills under graviditeten. Jag har börjat gråta två gånger för struntsaker, är lite tröttare och ibland lite surare, annars inga krämpor över huvud taget - jo, jag har ont i ryggen emellanåt. Men det har jag ändå ibland.
Jag har varit på ett läkarbesök, tre besök hos barnmorskan och två ultraljud. Allt har varit extremt smärtfritt och trevligt. I går började jag skratta när jag skulle berätta för min man vad barnmorskan hade sagt och gjort. Bara för att jag jämför med adoptionen och hela processen runt den.
Jag vet att det inte går att jämföra, det är två olika sätt att bli förälder på. Men att adoptera är i jämförelse med i alla fall just min graviditet väldigt tungt, väldigt jobbigt och väldigt tröttsamt. (Men tar man sig igenom får man såklart en belöning - precis som när man är gravid.)
Min adoptionsprocess har ju faktiskt innehållit två utredningar, en som ensamstående, en som en del i ett par. Jag har haft två nätverksträffar och svarat på samma frågor om mig själv två gånger. Jag har gått två obligatoriska föräldrakurser. Jag har stått i kö och väntat i fyra år och elva månader, jag har blivit granskad och in-och-utvänd på, jag har skickat in papper på att jag inte är kriminell, att jag är anställd och har månadslön, hur mycket mina möbler är värda, hur mycket jag har på banken, att jag verkligen är jag. Jag har stått i kö för att ansöka om visum, jag har varit på Skatteverket och intygat att mitt barn är mitt barn, jag har stått i rysk domstol med simultantolk.
I går när jag var hos barnmorskan gav hon mig ett papper om moderskapsintyg som jag ska skicka till Försäkringskassan. Kanske var det det jag skrattade åt senare, att det kunde vara så enkelt. Eller så var det att hon ställde frågan: "Har du några frågor?" Jag ska ärligen säga att båda mina utredningar som blivande adoptant har varit väldigt trevliga och inte ett dugg jobbiga. Även föräldrakurserna har varit givande och bra och de människor jag/vi har träffat i samband med dem, och i samband med att vi har hämtat barn från samma barnhem, är alla sympatiska. Man delar någonting särskilt när man har adopterat barn från samma barnhem.
Men i adoptionsprocessen är det jag och vi som ska svara på frågor. Att jag skulle få ställa en fråga kändes så - enkelt.
Jag förstår att man måste gå igenom en process när man adopterar, självklart gör jag det. Man måste bli kollad och in-och-utvänd på. Det är bara det att jag inte kan låta bli att jämföra. Gravid kan vem som helst bli, med vem som helst.
Det är jobbigt att adoptera. Att jag ändå tycker att det står 1-0 till adoptionsprocessen, är för att det är en sån enorm resa. Det är verkligen en process, med hinder och prövningar på vägen, men som på slutet är värt precis allt.
Eller så har jag bara en extremt enkel graviditet.
Jag har varit på ett läkarbesök, tre besök hos barnmorskan och två ultraljud. Allt har varit extremt smärtfritt och trevligt. I går började jag skratta när jag skulle berätta för min man vad barnmorskan hade sagt och gjort. Bara för att jag jämför med adoptionen och hela processen runt den.
Jag vet att det inte går att jämföra, det är två olika sätt att bli förälder på. Men att adoptera är i jämförelse med i alla fall just min graviditet väldigt tungt, väldigt jobbigt och väldigt tröttsamt. (Men tar man sig igenom får man såklart en belöning - precis som när man är gravid.)
Min adoptionsprocess har ju faktiskt innehållit två utredningar, en som ensamstående, en som en del i ett par. Jag har haft två nätverksträffar och svarat på samma frågor om mig själv två gånger. Jag har gått två obligatoriska föräldrakurser. Jag har stått i kö och väntat i fyra år och elva månader, jag har blivit granskad och in-och-utvänd på, jag har skickat in papper på att jag inte är kriminell, att jag är anställd och har månadslön, hur mycket mina möbler är värda, hur mycket jag har på banken, att jag verkligen är jag. Jag har stått i kö för att ansöka om visum, jag har varit på Skatteverket och intygat att mitt barn är mitt barn, jag har stått i rysk domstol med simultantolk.
I går när jag var hos barnmorskan gav hon mig ett papper om moderskapsintyg som jag ska skicka till Försäkringskassan. Kanske var det det jag skrattade åt senare, att det kunde vara så enkelt. Eller så var det att hon ställde frågan: "Har du några frågor?" Jag ska ärligen säga att båda mina utredningar som blivande adoptant har varit väldigt trevliga och inte ett dugg jobbiga. Även föräldrakurserna har varit givande och bra och de människor jag/vi har träffat i samband med dem, och i samband med att vi har hämtat barn från samma barnhem, är alla sympatiska. Man delar någonting särskilt när man har adopterat barn från samma barnhem.
Men i adoptionsprocessen är det jag och vi som ska svara på frågor. Att jag skulle få ställa en fråga kändes så - enkelt.
Jag förstår att man måste gå igenom en process när man adopterar, självklart gör jag det. Man måste bli kollad och in-och-utvänd på. Det är bara det att jag inte kan låta bli att jämföra. Gravid kan vem som helst bli, med vem som helst.
Det är jobbigt att adoptera. Att jag ändå tycker att det står 1-0 till adoptionsprocessen, är för att det är en sån enorm resa. Det är verkligen en process, med hinder och prövningar på vägen, men som på slutet är värt precis allt.
Eller så har jag bara en extremt enkel graviditet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar