Fosterdiagnostik för mammans eller barnets skull?

Nu har jag äntligen sett lite grann av det seminarium om fosterdiagnostik som bland annat Svenska Downföreningen ordnade i Almedalen i början av juli - Vi har tekniken men har vi etiken?. Det är ju en oerhört komplex fråga, som panelen också var inne på - det finns inga enkla och korta svar, även om en del vill få det till det. Vi har tekniken - strunta i etiken.
Men när jag sitter och tittar blir det ändå så att det handlar om mig, om oss, om Lilla A. Kan jag se objektivt på detta? Är jag inte bara en enkel liten mamma som inte skulle ha två barn om jag inte hade fått ett med en kromosomuppsättning som avviker från den de flesta andra har? Det blir känslor. Såklart blir det känslor. Ska jag bortse från dem?
Kan jag förstå att tekniken går framåt? Kan jag ta in att abort är naturligt för de allra flesta om det visar sig att fostret på minsta sätt avviker? Kan jag se in i en framtid där fler normavvikare inte finns - autister, personer med ADHD, läs- och skrivsvårigheter, blonda, svaga, brunögda? Ja, var går gränsen? Vad vill vi veta? Vad händer med människosläktet om vi blir alltmer homogena? Kommer människan att dö ut och spelar det någon roll?
Jag vet inte. Vad vet du?
Seminariet: https://www.youtube.com/watch?v=ufM3KVAl3zM