Tankar om LSS och vänskap

Jag har länge tänkt att skriva något om LSS, lagen om särskilt stöd till vissa funktionshindrade. Den ska utredas igen; regeringen vill skära i kostnader. Men jag har inte vetat vad jag ska skriva för jag är inte så insatt och har egentligen aldrig tid att läsa på, känns det som. Men det finns de människor som behöver assistans dygnet runt, men ändå har rätt att leva ett självständigt liv. Tänk på Stephen Hawking. Eller tänk på att livet kan förändras på en sekund. Tänk om någon i kungafamiljen skulle till exempel vindsurfa, falla och skada sig så allvarligt att hen inte längre kunde äta själv eller gå själv eller tala själv. Tänk om det skulle hända dig. Bara tänk. Det kan hända dig. Vad skulle hända om din mamma, syster eller gamla faster var tvungen att gå ner i arbetstid för att hjälpa dig?
Sen har jag en fundering om vänskap och att vara annorlunda. Lilla A leker egentligen väldigt bra, är väldigt kommunikativ men pratar inte verbalt som de flesta andra snart fyraåringar. Hon babblar. Det kan vara svårt att göra sig förstådd. Hon springer inte lika snabbt heller, eller klättrar lika bra. Men hon är med, hon försöker. Ska jag då låta henne leka med alla andra eller ska jag låta henne leka enbart med andra barn med Downs syndrom? För att de är på samma nivå. Jag tror att svaret på båda frågorna är ja - ja, hon behöver få vara med, känna sig behövd, precis som alla andra. Och hon behöver också få vara med kompisar som är på hennes våglängd (fast om de har Downs syndrom eller inte är ju egentligen oviktigt). Jag förstår att hon inte alltid kan leka med "alla andra". Men hoppas att det finns tillräckligt många bra föräldrar och lärare som vet att alla är olika, men som kan hantera olikheter och låta alla få vara bra på något sätt. Leker man kull är det ju just en lek. I det samhället vill jag leva, som inte tävlar om allt hela tiden.
Tja, några enkla funderingar på måndagskvällen.