Jag tror att många blir rädda av Downs syndrom

Eller kanske inte rädda. Osäkra snarare. Man vet inte vad det är. Man vet inte hur man ska förklara för sina barn. Jag visste inte mycket om Downs syndrom för fyra år sedan. Det gör jag nog inte nu heller, men lite mer. Men jag vet fortfarande inte hur jag ska förklara det på det mest pedagogiska sättet. Downs syndrom är en kromosomavvikelse - vilket barn förstår det? Och hur många vuxna för den delen?
Jag tänkte på det häromdagen när simskolan började; vi var där allihop och jag och Lilla A bytte om samtidigt som en av hennes förskolekompisar. Hon frågade om Lilla A skulle bada i blöja när hon är så stor - lika stor som hon själv? Jag sa bara att hon har ju inte fyllt fyra än, men jag kunde kanske ha sagt att för Lilla A tar allting lite längre tid att lära sig.
Eller så struntar man i att förklara och bara låter det vara som det är, förr eller senare lär sig väl Lilla A:s kompisar, grannar och folk hon träffar att hon kanske inte är exakt som dem, men hon är hon.
Fakta från helgen: I fredags fick jag någon form av ryggskott och har fortfarande ont. I morgon börjar skolan och jag har tagit föräldraledigt på förmiddagen och ska vara med Lillsmurfen några timmar. I dag har det regnat nästan hela dagen och vi har bara varit ute en stund. Och jag stannade uppe och kollade OS-finalen i fotboll. Fantastiska fotbollslandslaget! Men själv är jag fortfarande trött.
God kväll.