"Har hon pusselbitar?" (Eller så kan det gå när man försöker förklara Downs syndrom)

I eftermiddags, när Lillsmurfen var hemma hos en kompis, lekte jag och Lilla A i lekparken och jag skulle förklara vad Downs syndrom är, för två grannpojkar. "Har hon en sjukdom?" frågade en. Den andra frågade varför hon såg ut som hon gör. "Hon har en extra pusselbit." sa jag. "Har hon pusselbitar?" "Ja, alltså kroppen består ju av byggstenar. Av blod och nerver och gener och sånt", sa jag. "Hon har en extra. En extra kromosom." "Har jag kromosomer?" frågade en. "Ja, det har alla." "Hon ser inte ut som vi". "Nä, inte exakt. Fast det gör ju inte jag heller. Jag har brunt hår, ni har ljust".
Så kan det gå när man försöker förklara Downs syndrom. Pusselbitar i kroppen - ja, hur skulle det se ut om man hade det? Kanske försöker vi vuxna överförklara ibland.
Fast det var betydligt lättare att förklara för två barn som jag har träffat massor av gånger och kommer att träffa massor av gånger igen, än för ett barn som jag aldrig har träffat förut som frågar varför Lilla A är platt i ansiktet, eller bara helt enkelt ställer sig och glor.
Ambassadörer. Det är vad vi är. Jag tänker fortsätta att gå till lekparken.