Anknytning - något man håller på med hela livet (i alla fall som adopterad)

Nu har jag ringt Duvnäs föräldrastöd igen, för att prata om ditt och datt och livet i allmänhet. För några dagar sedan läste jag ut Bära barnet hem av Cilla Naumann och kanske är det därför jag har börjat fundera på detta med anknytning igen och vad man bär med sig som adopterad. Ett adopterat barn har först blivit lämnat, av olika anledningar. Sedan har det under olika lång tid vuxit upp på barnhem, kanske också i ett fosterhem, med oftast väldigt många andra barn. Jag kommer ihåg när Lillsmurfen kom, hur duktig vi tyckte att han var. Det var han, särskilt på att äta. Han hade ju varit tvungen att bli duktig, för bor man över 100 barn i ett hem där 30 personer jobbar, då är det ingen som har tid att mata en, eller sitta med en i knät när man äter, eller trösta en när man är ledsen. Det finns bra barnhem, men det är inget hem för barn. Ett barn behöver föräldrar, någon eller några att knyta an till, att bli ammad av/matad av, hållen om.
Lillsmurfen är fortfarande duktig. Han är trygg. Men han har en bakgrund som många andra inte har. Det går aldrig att komma ifrån. Det måste man alltid komma ihåg som adoptivförälder. Barnet man har adopterat behöver ta igen den närheten. Kanske i flera år. Kanske hela livet.
Egentligen har det inte hänt något särskilt, jag ville mest ha någon att prata med, för av olika anledningar är vårt liv just nu extra intensivt. Men nu är det i alla fall mars och ljuset återvänder. Bara Lilla A somnar någon gång, jag behöver jobba lite grann.....