Funderingar om anknytning och utrotning. Och ibland är det bara såhimla skönt när de somnar.

I dag har vi varit ute hela dan; klockan nio åkte vi till Skansen, kom hem klockan tre, tryckte i barnen godis och påskmust så att de skulle kunna springa lite till, ingen av dem (alltså de små, Storasyster fyller ju hela 15 år om två månader) sov mitt på dagen. Efter godiset gick vi till lekparken och spelade fotboll med några grannar och förskolekompisar, gungade och sprang runt. De somnade precis. Ibland är det obeskrivligt skönt när de somnar, ifall man själv orkar vara vaken ett tag till vill säga, några kvällar nu har jag somnat med Lillsmurfen och vaknat efter någon timme och varit helt mosig och lagt mig efter ett tag igen.

Jag har tänkt ut väldigt fina blogginlägg, som handlar om att inte ha varit med sitt barns första timmar och inte vara en som kan berätta om hur det var vid förlossningen, vilket väder det var och hur fort eller långsamt det gick. Och hur viktigt det därför är med en bra anknytning när man får varandra och att det är många som inte haft en bra anknytning eller relation till sina föräldrar/vårdnadshavare. Jag hoppas att alla adoptivbarn har haft det, men det finns många människor över huvud taget som inte har eller har haft det. Sorgligt. 

Sen har jag också funderat på varför vi vill utrota just Downs syndrom från världen. Gör vi det, tänker jag, så kommer säkert någon annan kromosomavvikelse att visa sig, tre kromosom 22. Eller en kromosom 19. Inte vet jag, men jag tror att naturen liksom ser till att det ibland blir någon form av avvikelse från mallen. Varför ska det vara majoriteten som är normal bara för att vi har bestämt det? 

Jag har många funderingar. Men nu vill jag titta på tv. Glad påsk! Det här är förresten den bästa årstiden: lagom varmt. Det går att knäppa upp jackan. Kvällarna är lite längre. Underbart!