Ännu en vecka med nya utmaningar

Snipp snapp snut, så var den dagen slut. Ja, dagarna går fort. I dag har vi inte gjort nåt särskilt, tagit det lugnt, kollat lite på en film, ätit, lekt en stund i en lekpark en bit från oss. Jag har dammsugit och tvättat hela dan känns det som, Lillsmurfen har kollat på Ipaden, Lilla A har krupit och klättrat. Hon blir stadigare och stadigare, men det tar lite tid. Pappan har jobbat lite på övervåningen och på eftermiddagen åkte vi och handlade.
Nästa vecka är en viktig vecka i vårt liv. Lilla A ska börja förskolan och jag måste erkänna att det känns lite pirrigt. Pirrigt för att vi inte vet hur det kommer att gå för henne, pirrigt för att jag i alla fall under hösten kommer att jobba heltid och för att pappan ska plugga. Ja, pirrigt för att det är en ny fas i vårt liv. Tankar om anknytning kommer upp igen, nu ska Lilla A anknyta till personalen på förskolan - kommer det att gå? Ja, det är klart att det kommer att gå. På ett sätt känner jag mig lugnare nu än jag gjorde när Lillsmurfen skulle börja förskolan; kanske för att han är adopterad och vi inte visste hur han skulle reagera på separationen från oss. Allt har ju gått bra, i våras sa han ofta att han älskar sin förskola. De senaste dagarna har han dock varit lite ledsen för att han ska gå dit. Men hur ska man bete sig? Jag är helt säker på att barn mår bra av att gå i förskolan, de får lära sig det sociala samspelet och att anknyta till andra vuxna än föräldrarna. Det finns inte en chans att vi skulle ha kunnat ge Lillsmurfen allt det pedagogiska som han får på förskolan; han är aktiv, smart och social. Förskolan kan naturligtvis inte ersätta föräldrarna. Kanske skriver jag allt detta för att jag på nåt sätt har dåligt samvete. Ja, kanske det. Jag vet inte. Kanske är det en förälders lott att ha lite dåligt samvete hela tiden?