Vi skrev inget brev till förskoleföräldrarna. Det verkar gå bra ändå.

Många föräldrar verkar oroliga för att göra fel. För att sticka ut. Man vill göra som alla andra. Jag ska inte säga att detta är vanligare bland adoptivföräldrar och föräldrar till barn med funktionsnedsättning, för det är det inte, men ibland kan jag få för mig det. Adopterar man måste man vara hemma med barnet MINST ett år, så att anknytningen verkligen fungerar. Har man barn med Downs syndrom, är det vanligt att skriva ett brev till de andra föräldrarna när barnet ska börja förskolan, och förklara hur det påverkar barnet och de andra barnen, vad barnet kommer att behöva hjälp med. Och så vidare.

Vi har gjort allt fel. Var inte hemma mer än ett år med Lillsmurfen, har inte skrivit något brev, vilket naturligtvis vore bra. Men jag tror att om någon har frågor om Downs syndrom, kommer de efterhand. Och ingen av de föräldrar vi har träffat verkar tycka att det är särskilt besvärligt med Lilla A. 

Vad gäller Lillsmurfen kan jag tänka att han kanske borde ha varit hemma längre. (Samtidigt vet jag faktiskt inte hur det skulle ha gått till, i den situation som blev då.)

Men trots allt, det verkar gå bra ändå. Anknytningen till oss kunde inte ha gått bättre. Han är social och glad, kreativ och intelligent. Just nu är vi mest oroliga för maten. Men han äter faktiskt emellanåt. 

Vi är säkert helt normala. Tur det. För man vill ju inte sticka ut....