Matvägran hos adopterade

Eftersom jag är en seriös mamma, ringde jag i dag till något som heter Duvnäs föräldrastöd, för att prata om Lillsmurfens matvägran. Till dem kan bland annat adoptivfamiljer vända sig. Som jag skrivit tidigare, tror jag egentligen att han är helt normal, men det kan vara lite speciellt för adopterade. Vad gäller maten sa hon att vi ska försöka att göra det så lustfyllt som möjligt, inte tjata, servera det han gillar om det så blir fiskpinnar varje kväll. Sånt som man kan räkna ut själv.

Vi pratade också om situationen med Lilla A, att vi ibland sitter med henne i famnen när vi matar henne, oftast på morgnarna. Han kanske känner sig utanför. Ibland vill han sitta i mitt knä när vi äter, ibland vill han bli matad. Han upplevde ju aldrig det när han var bebis. Det kan sätta spår i en människa, även om hen inte minns det medvetet. Då och då har han velat vara en bebis. Det vill de flesta när de får syskon. Men ibland får man bara vara mer medveten om vad som kan sätta spår hos en som inte varit med en från början. Kvinnan på Duvnäs föräldrastöd sa att oron vid separationer förmodligen alltid finns kvar hos ett adopterat barn. Sorgligt på något sätt. ta Men det gäller att v. 

Om det och hantera det på rätt sätt.
I kväll har vi för övrigt sett en film. Vi har varken moppat köksgolvet, kladdigt av gröt, tvättat eller diskat. Det hinner vi säkert. 

God natt.