Nu läser jag en konsten-att-uppfostra-sina-barn-bok igen, om barns självkänsla och självförtroende. I dag läste jag ett stycke om adopterade barn och att växa upp med ett syskon med en funktionsnedsättning. Att det är speciella omständigheter. Och så tänker jag bara på alla fel jag och vi gör hela tiden (och inte på alla rätt vi gör) och känner mig som en väldigt dålig förälder som kommer att ge sina barn en jättejobbig uppväxt. Fast jag kände faktiskt också att det är kul att ha barn.
Borde jag över huvud taget läsa såna där böcker? Eller borde jag lära mig att ta dem med en nypa salt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar