Ni som någon gång tänkt eller sagt: "Du ska se att du blir gravid när du adopterat" - läs detta

Det här med att bli gravid efter att man adopterat, det är ganska vanligt att man får höra folk som har blivit, har jag förstått. Jag har hört det flera gånger "men det är väl typiskt att du blir gravid nu" och varje gång hävdar jag att det inte är typiskt alls. De flesta som adopterar kan helt enkelt inte, av olika anledningar, göra ett barn tillsammans (om man nu får säga "göra" i det här sammanhanget).
Min man har ju ett så kallat biologiskt barn sedan tidigare, alltså är det inget "fel" på honom. Jag har varit gravid två gånger tidigare med honom, men fått två missfall. Men - jag kunde alltså bli gravid.
Av alla som är ofrivilligt barnlösa, finns ingen förklaring till varför för ungefär 20 procent av paren. Några av dem får biologiska barn efter att de adopterat, om de nu gör det, men de hade fått biologiska barn även om de inte hade adopterat.
Det är vanligt att höra: "men det är för att du har slappnat av nu", "du ska se att du blir gravid nu". Jag har inga som helst teorier om att slappna av, jag har inga som helst teorier om missfall, graviditet, adoption och att slappna av över huvud taget längre. I hela den här processen har jag lärt mig att precis allt kan hända och oftast händer ingenting, utan man måste bara vänta.
En amerikansk studie, som visserligen är väldigt gammal, visar att mellan tre och tio procent av alla adoptivmammor blir gravida och får biologiska barn efter att de har adopterat. Det är bara det att man alltid hör om dem som har blivit just gravida efter att de adopterat. Det är precis som att folk verkligen önskar att alla som adopterar ska få biologiska barn - eller är det jag som övertolkar?
Jag känner, förutom mig själv, till två familjer som har fått biologiska barn efter att de adopterat. Båda familjerna har barn födda på 60- och 70-talet. Av alla adoptivföräldrar jag träffat de senaste sex åren känner jag bara till mig själv som är i samma situation, och jag har träffat ganska många.
Jag och vi ser fram emot att få ett barn till (men faktiskt är det ju så att fortfarande kan allt hända, barnet är inte fött ännu) och det blir kul och bra för Lillsmurfen att få ett syskon i samma ålder. Men någonstans känner jag också att allt har gått så fort, nästan för fort. Men - man får inte så många chanser i livet. Det var nu eller aldrig. Vi är tacksamma.
Avslappnade eller inte. Det får andra ha teorier kring.