Mitt liv som packåsna

Som mamma ska man klara allt: söva, borsta tänderna, leka, hämta, lämna, klappa, trösta, skratta, lösa konflikter, förhöra på läxor. Man ska också ta hand om skräp/påsar/mat/grejer som inte barnet vill ha. Jag minns en gång när min bror sa att vår mamma var packåsnan i familjen. Vi var väl antagligen på resa och mamma tog hand om de jackor och andra saker som vi inte ville bära på. Minns inte hur gamla vi var, ganska gamla tror jag, men vi förväntade oss ändå att mamma skulle ta hand om allt. Man ska alltid finnas till hands som mamma. Det är liksom bara så.
Jag tänkte på det i dag när Lillsmurfen lastade över lite spaghetti på mig som hade trillat ner och som han inte ville äta.
I kväll tänkte jag på det igen. Han somnade på min arm och när jag skulle resa mig och lägga honom i hans säng, låg han en stund på min mage. En mamma ska klara av sånt, man ska alltid finnas där. Kommer säkert att bli svårt, men det är också mysigt. Mysigt att vara behövd, mysigt när han somnar på min mage. Det kändes som andra natten vi hade varandra, på ett hotellrum i Archangelsk. Han hade somnat klockan åtta på kvällen men vaknade klockan tolv och var otröstlig. Det enda som hjälpte var att jag gick med honom i det lilla varma hotellrummet eller att jag stod upp med honom i famnen. Jag lutade mig mot tv-bänken för att få stöd. Då skrek han inte, men somnade gjorde han inte. Pappan fick inte ta i honom (vilket är lustigt att tänka på nu när Lillsmurfen är bästis och bundis med pappan. Jag tror inte att vi kunde ha fått en bättre anknytning, jag är oändligt tacksam för det).
Till slut somnade han på min mage klockan fyra på morgonen. Klockan sex gick vi upp för att flyga till S:t Petersburg. Lite sömnlöshet får man helt enkelt stå ut med som mamma.