Ibland tänker jag att det är lika bra att ge upp och låta näthatarna vinna

Häromdagen läste jag ett blogginlägg av historikern Dick Harrison; det delades flitigt i sociala medier och handlade om hans ofrivilliga besök i näthatarnas land. Han hade skrivit ett blogginlägg om att invandring historiskt sett varit bra för Sverige och hans mejlbox fylldes helt enkelt av hat och diverse fula ord blev han kallad. Mongoloid var ett av dem.
Och jag tänker att det är lika bra att ge upp, det är lika bra att vi säger neger, tattare, zigenare också. Vi låter dem få rätt som vill att vi utrotar alla dem som inte är som vi, som inte är födda här, som inte ser ut som vi eller beter oss som vi. Alla fula och fattiga också för den delen. Alla ointelligenta. Alla dumhuvuden i största allmänhet. Alla som är pålästa och har en åsikt. Alla som säger något. Vi tar den enkla vägen och skjuter dem. Vi bemöter dem inte med sakliga argument utan skickar dem till andra sidan jorden utan chans att återvända.
Men vad vore jag för slags människa då, om jag gav upp och gav dem rätt? Kärlek och rädsla. Kärlek och rädsla. Kärlek.
God natt.