Inte helt plötsligt men det börjar hända. Ungen äter.

Det går sakta, men nu under julledigheten tycker jag att det faktiskt har gått bättre och bättre. Lilla A äter gröt, potatis, ibland pepparkakor, glass och dricker vatten och lite välling. Helst vill hon hålla i skeden själv; det blir väldigt kladdigt. (Men har man barn så har man, som jag brukar påminna mig om ibland.)
Lilla A vill äta, jag är glad att det inte är tvärtom, hon härmar oss alla, kanske särskilt sin bror och det går som sagt bättre och bättre.
Ätovilja är inte superovanligt bland barn med någon funktionsnedsättning, folk vet i alla fall vad man pratar om. Men det drabbar inte bara dem, en del utan någon som helst nedsättning har svårigheter att äta. Varför vet man nog inte alltid. I Lilla A:s fall är det en kombination av sjukdom tidigt i livet, hjärtoperation och att hon helt enkelt har glömt hur man gör när man sväljer. Ibland tänker jag att alla, jag upprepar alla, borde jobba ett tag inom vården för att se alla möjliga slags sjukdomar och nedsättningar vi alla kan drabbas av. Kanske skulle det göra oss mer ödmjuka.
GOTT nytt år, det hoppas i alla fall jag på!