Tänk att förskolan snart är slut (eller hur trött är man när manglömmer smöret till muffinsen?)

Jag har ändå lärt mig en del som förälder. Jag minns när jag var föräldraledig med Lillsmurfen de första månaderna och knappt kunde laga mat. Eller rättare sagt, de första veckorna gjorde jag inte det, det fick pappan göra när han kom hem efter jobbet. Det var så intensivt, det gick i ett, Lillsmurfen var så liten men ändå inget spädbarn. Jag satt på golvet och lekte med honom, när det blev mer vår var vi ute mycket. Mat hade jag inte tid att tänka på, mer än till honom. Han måste ju ha fått i sig nåt. Jag måste ju ha fått i mig nåt.

Och i kväll, fyra och ett halvt år senare, var jag ensam med två små barn, pappan tittar på Storasysters musikal, och vi bakade muffins, tittade på tv, läste Bamse och borstade tänderna. Båda somnade dessutom. Nåt måste jag ha lärt mig. Eller så har barnen blivit äldre. Snart är förskolan slut för det ena, bara några veckor kvar. Fattar inte. Det tog många veckor i mörka snörika vintern 2013 att skola in honom, med en lillasyster som sondmatades och han hade varit hos oss bara 13 månader. Vi var trötta jämt och jag hade dåligt samvete och överanalyserade ordet anknytning och lillasyster hade Downs syndrom, som jag inte var särskilt ledsen över, men det var en omställning. 

Häromdagen hade jag avslutningssamtal i förskolan och fick höra att han kan leka med alla, gillar att bygga och att läsa, att klättra och vara ute. Det visste jag redan. Jag kan nog sluta oroa mig nu. Men vi glömde hälla i det smälta smöret i muffinsen.