I
I dag var jag tillsammans med logoped och specialpedagog i förskolan och träffade en förskollärare och förskolechefen. Vi pratade om Lilla A:s utveckling, framförallt den kommunikativa. Hon behöver mer stöd, eller i alla fall annat stöd, än andra barn. De flesta börjar prata efter ett tag, härmar och har inga problem. Lilla A är nu väldigt kommunikativ, har alltid varit. Hon tecknar, babblar och pratar verbalt mer och mer. Men det gäller att ligga steget före. Förskolechefen påpekade att hon har ansvar för över hundra barn, alla individer och alla med behov. Att man måste ligga steget före för alla barn. Men ändå. Det är inte samma sak. Lilla A behöver annat stöd än majoriteten. Nu har jag jobbat på Lärarförbundets tidningsavdelning sedan januari 1998 (ofattbart, jag vet), på olika tidningar och i olika positioner. Jag vet en del om skolan och läraryrket. Jag vet en del om att vara chef. Ytterst komplext, en massa hänsyn, en massa beslut, mycket roligt och en hel del svårt. Jag vet att en förskolechef måste tänka på helheten. Men som förälder vet jag också att alldeles för många föräldrar måste kämpa alldeles för mycket för att få det stöd som deras barn har rätt till. Jag tycker att det gick bra i dag och Lilla A kommer att få det stöd hon behöver för att komma vidare. Jag önskar bara att man ibland inte ens skulle behöva påpeka att det vore bra om fler förskollärare gick teckenkurs. Är den förskollärare som räknas som hennes resurs är sjuk, finns ingen som tecknar hela tiden. Så skulle man nog inte tänka om ett verbalt pratande barn, att man pratar bara lite grann under några dagar.
Sådär. Nu har jag sagt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar