Jag minns en gång när en pastor som jag känner berättade att när han var liten, fick alla barn som fyllde år i hans församling, stå längst fram och alla sjöng för dem och applåderade. Kanske hade det inte så mycket med religion att göra, berättade han. Eller så var det precis det det hade. Barnen i församlingen fick känna att de var bra bara för att de fanns till. Någon tyckte om dem och ville sjunga för dem, bara för att de var de.
Jag kom att tänka på det när jag häromdagen läste om duktighet. Duktighet bland alla barn men i synnerhet barn med en funktionsnedsättning som Downs syndrom. Det skiljer mycket mellan barn med Downs syndrom. En del är bra på att prata och utrycka sig och klarar det mesta i livet själva, kan arbeta och kan kommunicera. Är man värd mer då än om man inte klarar det? Är man värd något om man inte kan arbeta, av olika anledningar? Eller inte uttrycka sig verbalt? Eller tycker du om mig bara om jag är duktig? Ja, vad vi jämför. Längd, vikt, kunna knyta skorna, kunna simma, kunna prata, kunna prata flera språk, är social, har slutat med blöja, kan cykla. Kan läxorna, kan läsa, kan sjunga fint. Är duktig. Har femton barn som är väluppfostrade, har inga maskrosor i gräsmattan, går på teater tio gånger i veckan, kan 72 språk, jobbar heltid, är snygg, har femtusen vänner som man träffar varje månad. Krav. På våra barn och oss själva. Det gäller att vara duktig. Annars räknas man inte.
Eller?
Jag, Lilla A och Lillsmuren kom hem i eftermiddags från min bror och hans familj i Kalmar. Konfirmation för äldsta brorsdottern. Roligt, intensivt, släktingar och vänner, soligt, studsmatta, badminton och kubb, kladdkaka och lax, sova i källaren och vakna kvart över fem. Psalmer och presenter. Är helt slut. Barnen somnade halv åtta (och ja, vi flög, bilresa ensam Stockholm-Kalmar med två små barn. Kanske inte.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar