Att höra till

Senaste dagarna har jag läst ett häfte som heter "Familjer med adopterade och biologiska barn". Där kan man läsa flera olika historier om adopterade som inte riktigt känt sig hemma i sin familj, inte har känt att de har hört till, att deras intressen inte var lika viktiga, att föräldrarna har engagerat sig mer i de biologiska barnen. Gud förbjude att det är så i vår familj, tänker jag.

Man kan också läsa om adopterade som tillhör sin familj, som alltid har känt att de gör det. Jag tänker att det faktiskt var skillnad på att adoptera för säg, 30 år sedan, och i dag. Jag vet inte, men jag tror att man talar mycket mer om anknytning i dag, och om vikten av att den första tiden ta det lugnt med ett adopterat barn, vara med familjen, inte träffa för många människor. För det är ju faktiskt så att man har en annan bakgrund än ett biologiskt barn, man har varit med om minst två separationer. Man börjar om från noll när man får sin familj. 

I dag tänkte jag på vilken särskild, faktiskt, fast jag menar inte att vi på något sätt skulle vara förmer eller finare eller väldigt speciella, familj vi är. Ett skilsmässobarn, en adopterad och ett barn med funktionsnedsättning. Man kan säga att alla har särskilda behov. Tur att vi är så fantastiska föräldrar, ha ha ha ha ha ha. Eller kanske tur att vi är så himla vanliga snarare. 

I dag har vi varit inne nästan hela dagen, de små är en aning hängiga eller börjar bli, så eftersom det är så kallt är det skönt att ibland bara slappa. Fast en liten promenad hann vi med.