Är det en sorg att få ett barn med funktionsnedsättning? Är det en chock? Jag kan bara säga hur det var för mig. En chock var det inte. Var det en sorg? Jag vet inte. Var det som att hela världen rasade? Nej, inte för mig. Jag var 42, hade länge längtat efter barn, hade gått igenom två adoptionsutredningar och åkt till Ryssland tre gånger för att hämta vår son. Med andra ord hade jag en smula erfarenhet av livet. Downs syndrom var faktiskt nästan något jag på något sätt hade räknat med. Men sörjde jag? Sörjer jag nu? Ja, kanske på ett sätt. Men jag sörjer inte Lilla A. Hon är fantastisk. Men jo, jag sörjer nog att livet inte blev exakt som jag hade planerat (men samtidigt tänker jag på att i princip alla människor jag träffat, att deras liv på det ena eller andra eller tredje sättet inte blev som de hade planerat och tänkt ut).
Men mest tror jag faktiskt att jag sörjer att det finns så många fördomar och förutfattade meningar från personer i omgivningen. Jag sörjer okunskapen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar