Gott nytt år!

För alla leksaker vi har hällt ut och inte plockat upp. För alla kilon vi inte har gått ner. För alla kompisar vi inte har träffat. För alla projekt vi har startat men inte slutfört. Nästa år kommer att bli ungefär likadant, vi kommer att ha en massa ambitioner och en del kommer att bli bra, andra mindre bra.
Det finns ändå något vilsamt i det. Vi blir aldrig färdiga och det är som det ska.
Med önskan om ett fredligt, vänligt, öppenhjärtigt, roligt, vackert nytt år där vi möter olikhet med nyfikenhet och inte skepsis, där alla får blomma ut och utvecklas. Med önskan om att det blir lugnt både i riks- och världspolitiken. Det är ett nytt år - vi har faktiskt chans till förändring.
Och jag, jag är trots allt dotterdotter till en blomsterhandlare, så även om bordet är kladdigt och golvet smuligt, så hade vi blommor på bordet i dag! Gott nytt år!

Det är klart att jag vill att mina barn ska bli så självständiga som möjligt. Men förstå att ingen klarar sig själv.

Är det inte det livet går ut på - att lära sig att klara sig själv men ändå förstå att man måste hjälpa varandra och ta emot hjälp? Alla behöver hjälp. Men det är klart att jag funderar extra mycket på hur självständig Lilla A kommer att bli, vad hon kommer att behöva hjälp med, om hon kommer att få den. Eller - jag kanske inte ska fundera så mycket. Det blir som det blir. Jag vet bara att det hänt otroligt mycket i både forskning och attityd de senaste fem, tio åren om och mot personer med Downs syndrom. Jag får tänka på det som en av läkarna sa när hon föddes: "hon kommer att få ett bra liv".
I dag har vi varit på vårdcentralen för lite olika ärenden och sen åkte vi till stan och lämnade skulptur på auktionshus, åt, handlade lite grann. Vi var borta sex timmar, en heldag med andra ord. Och jag måste säga att jag är imponerad av mina barn som hela tiden hade gott humör. Fantastiskt.
I morgon är det årets sista dag. Det går så otroligt fort. Några nyårslöften har jag inte, men en önskan om att Lilla A börjar äta själv helt och hållet.
God afton. 

Antistress

För några dagar sen slutade jag äta magkatarrsmedicin. Magen blev bättre redan efter några dagar, men det finns vissa situationer jag fortfarande stressas av: klä på overall på ett skrikande barn, konflikter, matvägran. Ja, det är nog bara att gilla läget och lära sig att andas in och ut. Hittade boken "Hantera din stress" i bokhyllan, ska läsa den.
I dag har jag dock åkt pulka i solsken. Bra mot stress. 

Ibland undrar jag hur mycket en liten människa kan klara av på bara ett år

Julen 2011 kom Lillsmurfen till oss, vi kom hem den 20 december. Då hade han varit med om två separationer i sitt liv. Vi hann bara vara hemma några månader innan jag blev gravid. 23 december 2012 föddes Lilla A, när Lillsmurfen var två år, tre månader och fyra dagar. Men hos oss var han bara ett år och åtta dagar gammal (vi fick honom den 15 december). Lilla A hade och har särskilda behov och första våren låg hon på sjukhus och han var hemma med antingen mig eller pappan. Lilla A äter inte själv, tar ganska mycket tid. Vi försöker verkligen tänka på att ge Lillsmurfen tid och jag försöker ge honom egentid med bara mig. Läser på kvällen, badar. Jag tror inte att någon av våra vänner skulle säga att han inte har klarat av allt det som har hänt. (Tror alltså.)
Men ibland undrar jag hur mycket en liten människa egentligen klarar av på bara ett år. Snart är det dags för mig att boka ett par dagar i vår med bara Lillsmurfen. 

I dag tänker jag särskilt på alla ensamma barn

Det är inte svårt att hitta kriser i världen. Syrien, Sydsudan, Ukraina....Med mera. Det räcker väl att titta på den politiska situationen vi har i Sverige; inte är den direkt stabil. Det är lätt att känna oro och särskilt i jultider vill man ju att alla ska ha det bra, ha någon att vara med, ha tak över huvudet, inte känna oro. Men det är inte så. Tänk på alla föräldralösa barn, till exempel.
Jag läser i senaste numret av tidningen från Barnen framför allt, att antalet internationella adoptioner har minskat med 65 procent de senaste åren. 65 procent - det är otroligt många. De flesta barn som kommer i dag har särskilda behov och jag tänker på alla som aldrig får chans att växa upp i en familj, alla de barn som har särskilda behov som växer upp och sedan lever hela livet på institution. Jag kan inte säga att någon ska adoptera ett barn med särskilda behov, för det handlar om just särskilda behov, det tar extra tid, det är extra omständligt. Visst är det så. Alla måste få bestämma själva.
Men tänk vad mycket vi hade missat om inte Lilla A hade varit precis som hon är. Tänk vad mycket de här barnen missar om de inte får föräldrar; de kan inte nå sin fulla potential som människor bara för att ingen vill ha dem.
Ja. Svårt. Men tänk om alla barn kunde få en chans. (Jag hoppas att jag inte låter för präktig, för det vill jag inte.)
God jul. 

I dag för två år sedan fick vårt liv en helt ny erfarenhet

Det var mycket snö den vintern. Det var kallt. Vi tog taxi. Min mamma var här, och Storasyster, och jag var orolig för att lämna Lillsmurfen ensam med dem, i alla fall min mamma som han inte hade träffat så jättemycket eftersom vi bor en bit ifrån varandra. Men allt gick bra, i alla fall verkar det så, såhär ett par år efteråt.
Vi kom in. Jag hade skrivit ett förlossningsbrev och gått profylaxkurs och läst på lite grann. Var förberedd på att det kunde hända precis vad som helst, men tänkte ändå att det väl inte händer någonting, man tar det liksom för givet att livet bara ska rulla på och att man ska bli en såndär mamma som är med i Mama. Perfekt alltså. Med perfekta barn.
För två år sedan, på morgonen på drottningens födelsedag, kom hon ut med akut kejsarsnitt. Hela kvällen och natten hade hon inte velat komma ut. Efteråt var jag helt groggy. Downs syndrom misstänkte ingen av oss, men en läkare kom till mig på kvällen, när pappan hade åkt hem till de andra barnen och min mamma var på väg till mig, och undrade om jag hade hört talas om Trisomi 21, Morbus Down.
– Du menar Downs syndrom? sa jag.
Hon sa ja. Trisomi 21 hade jag aldrig hört talas om att det heter.
Så var det och så är det. Sen har vi kämpat och legat på sjukhus, skrattat, bytt blöjor, träffat andra helt vanliga, speciella, fantastiska, roliga, charmiga och jobbiga barn med Downs syndrom och deras syskon; charmiga, jobbiga och fantastiska även de. Och deras föräldrar. Och gått teckenkurs och lärt oss en massa och umgåtts med våra vänner och fikat och träffat sjukgymnast och provat ut specialskor. Livet har tagit en ny vändning. Och jag tänker att jag, jag är faktiskt en perfekt mamma till mina perfekta barn. (Och jag misstänker starkt att de som är med i Mama också blir arga på sina barn ibland, stressar, får kräks i sängen och vabbar och sliter med läxor. Så det så.)

Kan Downs syndrom lösa Alzheimers?

Ja, det återstår väl att se. Vad man vet i dag är att personer med Downs syndrom är så gott som förutbestämda att få Alzheimers och eftersom dessa personer i dag lever i snitt omkring 60 år, kan man forska kring deras syndrom och Alzheimers. Förut levde personer med Downs syndrom inte tillräcklig länge för att utveckla Alzheimers, helt enkelt.
Det man vet är att den extra kromosomen, nummer 21, producerar amyloid, det ämne som orsakar (eller orsakar vet jag inte, men är en del av förklaringen till i alla fall) Alzheimers. Personer med Downs har ju svårare att komma ihåg saker, svårare att lära sig vissa saker - precis som personer med Alzheimers. Tänk vilken nytta Downs syndrom gör. Gläd dig åt det! Själva gläder vi oss åt att vi har en liten födelsedagsfröken i huset i morgon. Två år! Och att granen är klädd, bland annat med ryska julgranskulor. 

Drömmen om en hel natts sömn

I går var Lilla A vaken sent på kvällen igen. Hon somnade klockan åtta, men vaknade runt tio och somnade inte förrän halv ett. Jag blir väldigt stressad av det, och trött, även om jag vet att det bara är att gilla läget. Ofta när hon inte kan somna om beror det på att hon måste till exempel kräkas, men det gjorde hon inte i går kväll. Sen vaknar hon alltid, med extremt få undantag, på natten och är hungrig. Eller rättare sagt vi antar det, eftersom hon vant sig vid att få mat var tredje timme. Riktigt var tredje timme är det nog inte längre, men hon är helt beroende av mat från slangen på magen, hon äter bara ibland, och alltid väldigt lite, via munnen. Jobbigt. Omständligt. Men vi kämpar på, har liksom inte så mycket att välja på.
Lillsmurfen däremot, sover som en stock och sover fortfarande vid fyra år och tre månaders ålder på dagen. Han behöver det.
Jag - jag har slutat drömma om en vit jul i de här delarna av landet, men det vore väldigt skönt med en hel natts sömn. Kanske till och med två nätters, eller tre, eller fyra, eller....

Litet kalas för liten tjej

På tisdag fyller Lilla A år, i dag hade vi några vänner här på kalas. Är glad för okomplicerad vänskap för stora och små. Är glad för att jag är ledig i två veckor. Är glad för julen. Är glad för att barnen växer, lever och mår bra. Är glad för att de är intensiva, för om de var passiva skulle jag bli orolig.
Nu ska det dock bli skönt att sitta i soffan och titta på tv. 

Hade Maria Alvedon?

Så var det dags igen. Den lilla smurfen vaknade för ett tag sen och kräktes och var varm. I dag efter jobbet köpte jag en julkrubba och funderar nu på om Maria hade Alvedon att ge Jesus, eller hur gjorde de på den tiden?
Ja, himmel och pannkaka. En dag till att jobba i år. Jag är superdupermegatrött. God natt. 

Nu kan julfriden få komma

Tro det eller ej, men födelsedagspresenter och julklappar är inhandlade. Om jag inte kommer på något i sista minuten. I dag kom snö. Nu kan julfriden få komma!
God natt (snart, ska ge Lilla A hennes medicin först). 

När man är såhär hes borde man få vara tyst en hel dag.

Jag är hes och just nu funderar jag på om jag borde gå till jobbet i morgon och vila upp mig, eller om jag ska vara hemma och inte smitta mina kollegor såhär före jul. Det är som semester att gå till jobbet, hemma pratar jag hela tiden; båda barnen har varit hemma även i dag.
Under tiden dricker jag te och äter godis och tänker att nån gång får vi säkert också ett stajlat barnrum och en dotter som sover hela natten. 

Alla borde adoptera. Det är magiskt.

I dag, tre år senare. För alla "Vet du". För alla "Mamma, jag älskar dig i hela världen." För allt bus i din blick, för alla gånger du matvägrar, klättrar, hoppar, gungar, bygger med Lego, leker med dina kompisar, klappar och håller fast katterna tills de blir galna. För alla gånger du kramar Lilla A, för alla gånger du retar dig på henne. För alla gånger du pillar på Storasysters halsband. För allt. Jobbigt och roligt. Du är fantastisk. Tänk vad vårt liv har förändrats sen vi fick dig, i dag för tre år sen, en kall rysk morgon utanför ett hotell. Som vi hade kämpat, fyllt i papper, svarat på domarens frågor, gått föräldrakurs och blivit godkända, skickat bilder, stressat. Sen fanns du bara där.
Alla borde adoptera. Det är magiskt. Läs mer här. 

Lång natts färd mot dag

I går kväll somnade Lilla A runt klockan 22. Vaknade klockan 24, somnade om, vaknade igen klockan 01 och var vaken till 0330, då pappan tog över. Hon somnade om, men när han la henne i sängen klockan 05 vaknade hon igen och jag gick upp.
Nu ska jag ta en kopp kaffe till. Och snyta mig. 

Pepparkakshus och snuva

I helgen har vi bakat pepparkakshus, snutit oss, nyst, bakat pepparkakor, tagit hostmedicin och antibiotika. Nu har jag också blivit förkyld. Igen. Men sånt är livet. Nu längtar jag efter fem minusgrader, snö och solsken så att man kan åka pulka.
God natt. 

Lussefika på jobbet

Missade jobbets fantastiska julbord i går - men vad gör väl det när ens kollegor fixar lussefika?
Och nu doftar köket av lussebulls-bak. Det är bara att låtsas som att stormen inte ska komma. 

Barnakuten och missat Luciatåg

I går kväll blev Lilla A sämre, så jag tog henne till vårdcentralen i dag. Halv tio var vi där. Klockan sex i kväll kom vi hem - från akuten. Läkaren på vårdcentralen ville ha ett utlåtande från en barnläkare, så Lilla A har blivit undersökt av två läkare och en lungröntgenläkare i dag. Ingen lunginflammation, men rosslig, så nu ska hon ta antibiotika i sju dagar.
Jag missade Lillsmurfens Luciatåg i förskolan i dag. Det verkar som att det har gått bra ändå; tur att mormor just nu är här och gick och tittade på honom. Det känns kanske värre för mamman att redan ha missat ett Luciatåg. Nu: sova.

Vab på dagen, fest på kvällen

Är inne i en vab-period (vård av barn) igen, eller det är man då och då under småbarnsperioden. Både Lillsmurfen och Lilla A har varit hängiga, Lilla A har haft feber. I morgon hade jag tänkt jobba, men vi insåg i kväll att hon fortfarande inte är bra. I morgon blir det vårdcentralen. Lillsmurfen får gå i förskolan, de ska ha Luciatåg på eftermiddagen. (Utomhus. Hoppas att det inte är likadant skitväder som i dag.)
I går var det i alla fall jobbets julfest - jag var där! Vab på dagen, fest på kvällen. I dag var jag hemma halva dagen ungefär, var på jobbet klockan 14 och jobbade några timmar. Ja, sånt är livet. Påminner mig själv om vad min gamla klasskompis sa till sin mamma en gång för många år sen: "Har man barn så har man."
God natt. 

En idoldyrkan vuxna inte förstår, lera och blåst

I dag var en likadan dag som i går, förutom att ingen hade feber. Pappan pluggade, jag, Lilla A och Lillsmurfen var en stund i lekparken och för övrigt inne och lekte med lera, åt, läste, tittade på tv och lekte med tåg. Storasyster däremot, hon gick upp i ottan för att ta första bussen 0630. Hon kom hem klockan 18. Hela dagen har hon ägnat åt sina idoler The Fooo, först med att stå i signeringskö, sen vänta utanför deras studio i regn och blåst. Det är sådant den här bonusmamman inte förstår. Eller förstår kanske jag gör, men det var väldigt längesen jag ägnade en hel dag åt mina idoler på det sättet; om jag nånsin gjort det. Men hon verkar glad och jag är glad för jag har lyckats sortera en del tvätt och diskat och tvättat, trots att båda barnen varit med mig hela dagen (jodå, pappan har ryckt in ibland men han har ju som sagt pluggat också). Kanske jag håller på att få upp rutinen. Eller så börjar barnen bli större.
God afton. 

Feber, inställt kalas och förskoleanknytning

I dag skulle Lilla A och hennes kompisar från Tittut ha haft kalas, för att fira alla barn som fyller år mellan oktober och februari i gänget. Eller rättare sagt, några hade kalas, men vi var tvungna att stanna hemma eftersom Lillsmurfen hade feber när han vaknade. Pappan gick på Storasysters dansuppvisning, vi andra gick en stund till lekparken och tillbringade resten av dagen hemma. Lillsmurfen är redan bättre.
I går slutade hans bästa fröken på förskolan, för att börja ett nytt jobb. Jag var orolig att han skulle bryta ihop och började fundera på alla teorier om adopterade och anknytning och adopterade och deras anknytning i förskolan. Man får tänka på att alla adopterade har varit med om minst två separationer och när de börjar i förskolan, kan den miljön påminna om barnhemmet, som inte alltid är ett glatt minne. Men det verkar gå bra för honom, han är ju ganska stor nu och har gått ett tag i förskolan. Hoppas att den nya fröken är minst lika bra, vi får se hur det blir på måndag.
För övrigt är vädret jättetråkigt, tvätten osorterad och jag ska snart byta från linser till glasögon.
Over and out. 

I Ryssland överges de flesta barn med Downs syndrom

Vi har fått en ny uppgift i livet: att arbeta för att personer med funktionsnedsättningar, till exempel Downs syndrom, inkluderas i samhället. På riktigt. Utan att bli bemötta med nedsättande kommentarer eller bli ett slags maskot. Inkluderade. På riktigt. Kanske har vi en särskild uppgift att arbeta för att dessa personer i till exempel Ryssland får ett bättre liv. I Ryssland överges de flesta, jag har hört hälften men också åtta av tio, barn som föds med Downs syndrom, ofta redan på BB. Det finns ingen plats för dem i samhället. Jag vill påminna om att för bara ungefär 40 år sedan rekommenderades de nyblivna mammor som fött ett barn med Downs syndrom i Sverige att lämna bort barnet. Till exempel Mats Melins mamma; Mats Melin som nu är en kändis och har spelat in flera långfilmer och reklamfilmer och stått på otaliga teaterscener i Sverige, senast i Trollkarlen från Oz.
Några av dessa barn i Ryssland får växa upp på barnhem som förhoppningsvis är bra. Men barnhemmen i Ryssland är överfulla och som bekant är de ryska adoptionerna åtminstone till Sverige just nu stoppade. Läste just att det finns omkring 600 000 föräldralösa barn i Ryssland. 600 000. Det är som....hela Göteborg, om inte mer.
Nu tror jag inte att vi kan lösa hela den här situationen, men med det liv vi nu har, brinner våra hjärtan extra för ryska föräldralösa barn, med eller utan Downs syndrom. 

Tre snabba om dagen: stök, kusinbesök och nyval

Nyval. Extraval. Kunde jag inte tro, ville jag inte tro. Känner mig orolig. Däremot har en av mina kusiner varit på blixtvisit hos oss en stund i kväll, roligt! Vi har inte setts på fem år (han bor i Malmö) och mycket har hänt i båda våras liv.
Tredje saken: det är jättestökigt hemma hos oss. Men jag tänker att det kommer en tid för allt. Att ha ett katalogfint hem kommer det en tid för också. Kanske. Nån gång i framtiden. 

Läser om ett eventuellt adoptionsstopp i Kenya. Känner för alla dem som befinner sig i berg-och-dal-banan adoption.

I helgen kom ett besked att de kenyanska myndigheter beslutat att stoppa alla internationella adoptioner. Det är inte bekräftat, men jag känner så för alla dem som är i landet för att adoptera. För de som vill adoptera och står i den långtråkiga och ovissa kön. Tänker på de barn som väntar på sina föräldrar. I dag tänder jag ett extra ljus för dem. Det är en sådan berg-och-dal-bana att adoptera och jag önskar att det skulle gå fortare, för allas skull.
Här kan man läsa om Kenya på Adoptionscentrums hemsida.

En efterlängtad helg

Äntligen är ljusen tillbaka! Advent! Äntligen finns det hopp, även om det hostas och snoras på alla möjliga håll. Advent betyder att man får tända ljus, drömma om ljus och vara givmild. I dag var vi hos några vänner som har flyttat till nytt hus. I går handlade vi hela förmiddagen och på eftermiddagen lekte Lillsmurfen med en kompis hemma hos oss. Fullt ös, helgerna går fort. Tre veckor kvar av terminen. Otroligt!
För tre år sedan var jag också stressad. Då var vi på väg mor vår tredje resa till Ryssland, för att hämta Lillsmurfen. Även då var det advent och mormors stjärna i spån hängde på samma plats. Då var det såhär: 

Magkatarr

Så har jag fått domen: mitt livs första troliga magkatarr, orsakad av stress antagligen. I dag lämnade jag barnen på förskolan, gick till vårdcentralen och apoteket, åt lunch i Tumba centrum, handlade lite och åkte sedan hem och sov i en timme innan jag hämtade barnen (och mötte pappan på vägen). Vardagslyx. I morgon ska jag prata med min chef och se över om det är något på jobbet som kan ändras; som tur är har jag troligen en av de bättre arbetsplatserna i Sverige vad gäller att kombinera jobb och föräldraskap och allt annat i livet. Jag ska försöka att inte stressa över småsaker, börja träna igen, lösa problem som är mina och inse att jag inte kan lösa andras, förstå att saker tar tid. Samt äta medicin.
God afton. 

Hosta och magont

I går fick jag ont i övre delen av magen. Trodde att jag skulle bli magsjuk, men det har inte "hänt något" hittills. I dag gick jag hem tidigare från jobbet, fortfarande magont. Stressad? Vet inte. Trött av att Lilla A vaknar varje natt, trött av att Lillsmurfen har haft svårare att somna några kvällar. Han har lite hosta igen.
Nu ska jag i alla fall lägga mig om några minuter. Återstår att se vad livet har att erbjuda i morgon. 

Bror på besök

Tänk om vi bodde närmare varandra, så nära att man kunde ses kanske en gång i månaden, eller varannan vecka, eller när det passade en tisdag eller söndag. Nu gör vi inte det. Vi har båda familjer på långt (Småland) eller jättelångt (England) avstånd. Men det är väldigt kul när vi ses. I kväll var min bror här två timmar, innan han i morgon ska vidare till en kurs. Kort men intensivt. Och alla har ju inte ens en bror! Och det är ju bara jag som har min bror som bror! Hurra för oss!

Att falla på eget grepp. Det vill jag ju inte.

Innan jag hade barn, innan jag ens var i närheten av att få barn, alla långtråkiga dagar (tyckte jag). Då var det värsta (i alla fall bland det värsta) jag visste att folk pratade om sina barn. Eller om sina förlossningar. Senaste tiden har jag tänkt på att jag håller på att bli, eller kanske redan är, likadan. Jag kan inte prata om något annat än mina barn och hur min förlossning respektive adoptionsprocess var (eller jag gör det i alla fall väldigt mycket). Jag måste skärpa mig. Jag vet att det kan vara väldigt känsligt, det här med barnlängtan. Eller helt enkelt väldigt tråkigt, om man inte alls är intresserad eller om man längtar efter barn men inga har. Livet är ju så mycket mer. Jag är ju så mycket mer, även om vårt liv just nu kretsar väldigt mycket kring barnen. Det är ju bra det, men det finns ju ett liv utanför. Utanför vårt.
I dag visade sig solen. Solen! Jag var ute först med båda barnen, sen med bara Lillsmurfen när Lilla A åt och sov mitt på dan. Pappan monterade äntligen ner studsmattan, satte in grillen i förrådet och satte upp ljusslingan på altanen. I går tjuvstartade vi advent med att sätta upp två stjärnor i vardagsrumsfönstret. Glöggen började vi på förra veckan. Vintern kan komma.
Egentligen skulle vi ha åkt till våra nya kompisar (från teckenlägret i somras) i Gnesta i dag, men ett av deras barn fick hosta och feber. Då skulle Lillsmurfens förskolekompis ha kommit hit, men han fick också feber. (Jag gillar fortfarande inte november.) Men Lillsmurfen träffade flera kompisar i lekparken i dag ändå. Så dagen blev bra, vi träffade flera grannar tack vare solen. Och om en månad fyller Lilla A två år. Två år! 

Konsten att kunna höra "Mamma, jag trodde att du var borta" utan att bryta ihop

Just nu sitter jag i en hotellsäng i Malmö. Jag är här med jobbet, vi ska vara med på en konferens i morgon, och som vanligt tycker jag att det är lite konstigt att vara borta. Inte för att jag varit det särskilt mycket (kanske är det därför jag tycker att det är konstigt).
I morse var Lilla A på läkarbesök och Lillsmurfen följde med. Sen åkte vi till förskolan och jag var på jobbet lagom till lunch. Jag berättade för Lillsmurfen att jag skulle vara borta i kväll och att jag kommer hem i morgon kväll. Han förstod och accepterade och vi sa hej då innan jag skulle gå från förskolan, men han kom ändå till mig precis innan jag skulle gå och var ledsen. "Jag trodde att du var borta", sa han. Jag hann trösta honom och sen kröp han upp i en av förskollärarnas knä. Jag vet att han är helt normal och att det är normalt att sakna sin mamma och jag vet att jag förmodligen måste träna på att detta kommer att hända fler gånger, och så vidare. Men jag tycker ändå att det är jobbigt att höra det och tänker på hans historia - att han har varit med om två separationer tidigt i sitt liv. Att han är adopterad och att han kanske är känsligare för separationer ligger hela tiden långt fram i mina tankar.
Allt har gått bra hemma i kväll och jag kommer ju som sagt hem i morgon. Lilla A hade sagt "mamma" väldigt frågande och Lillsmurfen hade somnat senare än vanligt. Men som sagt - allt har gått bra. Det är nog mig själv jag måste övertyga om detta.
Nu ska jag sova. 

"Vad har hon för diagnos?" "Downs syndrom." "Tycker du inte att det är väldigt jobbigt?"

Förra veckan på apoteket var det en tant i elrullstol som tyckte att Lilla A var söt, men hon frågade också vad hon hade för diagnos. "Downs syndrom", sa jag, varpå hon frågade om jag inte tyckte att det var väldigt jobbigt. Jag tror att hon var ungefär 20 år äldre än jag, alltså hon skulle i princip kunna vara min mamma. Om jag hade varit hennes barn och jag hade haft Downs syndrom, hade hon med all säkerhet fått höra att jag inte skulle kunna lära mig någonting och att det var lika bra att jag fick växa upp på institution. Så var det på den tiden, tiden då jag föddes som för all del är några år sedan, men inte så förfärligt längesen, sett i ett historiskt perspektiv. Jag tänker att hon bär med sig en bild av hur det var då, vad man trodde då. Att personer med Downs syndrom aldrig lärde sig läsa och aldrig flyttade hemifrån.
Jag ska säga som det är: visst tycker jag att det är jobbigt ibland. För det första är det jobbigt att ha barn. Det är intensivt när de är små, de behöver hjälp med nästan allt, man måste vara där, rent fysiskt. Det är jobbigt att säga nej, det är jobbigt att förhöra på läxor, det är jobbigt att laga mat, det är jobbigt med konflikter, med syskonbråk, att tonåringen tycker att man är pinsam. Och så vidare. Man har inte mycket egen tid. Och visst tycker jag att det är jobbigt med Downs syndrom. Om Lilla A inte hade haft det hade hon förmodligen gått, ätit själv, inte legat på sjukhus månader i början av sitt liv, inte behövt operera hjärtat, inte behövt ha resurs i förskolan. Det tillkommer en massa saker när man får ett barn med funktionsnedsättning, saker man inte visste fanns, saker man inte hade räknat med, saker som andra slipper. Ibland tänker jag på framtiden och undrar hur det ska gå med kompisar, skola och jobb.
Men allt det sa jag inte. Jag sa "varför skulle det vara jobbigt? Det tar lite längre tid bara."
Jag berättade inte heller vilken jobbig process det är att adoptera. För det är det.
Men det kan också vara så att man blir kittlad av Lilla A. Och Lillsmurfen kan säga "Mamma, vet du" tjugofem gånger på en kväll och berätta om när de lekte Spiderman i förskolan och fråga om det finns monster.
Då är det inte alls särskilt jobbigt.

Sjukveckan går mot sitt slut med kompislek på egen hand, smak på gröt och ett radioprogram jag kunde ha varit med i

Häromdagen sändes ett radioprogram i Sveriges radios Karlavagnen om personer med funktionsnedsättning. Redaktionen hade läst mitt debattinlägg på aftonbladet.se och frågade om jag kunde vara med. Jag sa faktiskt nej. Kände att jag inte hade tid; programmet skulle sändas på kvällen, då jag antingen sover eller är uppe med Lilla A som ofta vaknar och är vaken ett par timmar. (Jobbigt, men nu har vi frågat habiliteringen om det finns något vi kan göra.) Är glad att frågan om fosterdiagnostik diskuteras. Är inte glad åt många människors fördomar, rädsla och kommentarer på debattsidor och i sociala medier. Är glad åt att jag verkar ha så bra släktingar, kollegor och vänner, jämfört med andra alltså. Jag antar att jag/vi kommer att höra en massa frågor och kommentarer, men en del verkar ha fått bryta med hela sin släkt och vänskapskrets när de fått ett barn med funktionsnedsättning. Jag vet faktiskt ite vad jag ska säga om det - är det sorgligt, tragiskt eller vad är det? Är det rädsla? Jag tänker att det mest är de som är rädda som förlorar på det.
Jag hoppas i alla fall att utvecklingen kommer att gå framåt de närmaste tjugo åren; jag tar inspiration av kvinnors, svartas, homosexuellas kamp. Om tjugo år i Sverige behöver ingen med funktionsnedsättning skämmas längre. Det är vad jag hoppas och jobbar för. (Och flera kamper kan ju utkämpas samtidigt, det handlar väl helt enkelt om mänskliga rättigheter som verkar vara väldigt svårt för vissa.)
Vi har varit hemma hela veckan med förkylningar och feber, Lillsmurfen gjorde ett gästspel på förskolan i torsdags men hade ju feber när han kom hem. I morgon tar vi nya tag. I eftermiddags lekte Lillsmurfen med en förskolekompis på egen hand, det vill säga ingen av oss var med - första gången det hände och han saknade oss lite, men allt gick bra. Lilla A åt lite gröt - jag tror i alla fall att en del gick ner.
Dagarna har känts sega, men det går så fort i alla fall. Fem veckor till jullovet, två veckor till första advent.
God afton. 

Feber

Är det inte det ena så är det det andra. I dag gick Lillsmurfen till förskolan, men när han kom hem hade han feber.
Tjoho. 

Jag kan inte bestämma om folk ska ha barn med "medfött handikapp". Det får de bestämma själva. Jag önskar bara sans i debatten.

Nej, jag har inte läst kommentarerna på min debattartikel på aftonbladet.se häromdagen. Jag orkar inte och har inte haft tid heller. I dag såg jag att någon hade twittrat till mig och frågat om jag tycker att folk ska ha barn med "medfött handikapp". (Handikappad är ett ord man inte använder längre, för övrigt.)
Jag vet inte. Det får människor bestämma själva. Det jag önskar är att vi diskuterar den stora frågan fosterdiagnostik på ett sansat sätt och att "folk" får rätt information. Men beslutet - det är tack och lov mitt bara när det gäller mig.
För övrigt har jag efter tre dagars vabbande själv blivit förkyld.
God natt. 

En sån där dag igen

Vab. Läkarbesök med Lilla A, Lillsmurfen följde med. Trötta. Lilla A har feber. Det har regnat hela dan. Alla är trötta. Lilla A också, men hon somnar inte.
En sån dag.
Och nej, jag har inte läst kommentarerna på min debattartikel på aftonbladet.se. Jag har faktiskt inte riktigt tid med det. 

Och här kan ni läsa min debattartikel om fosterdiagnostik (fast rubriken tycker inte jag stämmer)

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article19822227.ab

Fullt ös på lekland. I morgon blir jag publicerad i Aftonbladet.

I dag lyckades vi hålla novembertristessen borta en aning. En av Lillsmurfens förskolekompisar hade födelsedagskalas på ett lekland i närheten av där vi bor, men där vi faktiskt aldrig varit. Jag tog med mig båda barnen, pappan är superförkyld och stannade hemma men orkade i alla fall städa, och det var fullt ös från början till slut i två och en halv timmar. I bilen på väg hem skrek de först som galningar för att de var trötta, men somnade till slut. Nu sover båda. Pappan sover. Storasyster sover inte, men jag ska snart somna jag med. I morgon kommer min debattartikel i Aftonbladet. 

November, jag älskar inte dig

Visserligen fyller många jag känner år i november. Min bror och min äldsta brorsdotter till exempel. Men jag kan ändå inte hjälpa det: november, du är inte min favorit av månader. Kallare, mörkare, blåsigare, kalare träd. Snö som faller för att genast smälta bort. Inte jul ännu, ingen ledighet ännu förutom en futtig halvdag. Vi är trötta nu, november. Vi har ont i halsen och hostar. Vi vill gå ner i vikt men vi orkar inte. Vi vill vara ute men det regnar för mycket.
Om tre veckor är det första advent. Det ser jag fram emot. Novembers sista dag. 

Sista brevet till Ryssland

Så skönt. Nu har jag skickat sista återrapporten till Barnen framför allt, för vidare färd till Ryssland. Beskrivning, berättelse och bilder. Nu är det över och det är faktiskt en lättnad. Resan är inte över, jag hoppas att vi rent fysiskt kan göra en eller fler resor till Ryssland när Lillsmurfen blir äldre. Om han vill förstås, men det vore kul, tycker i alla fall jag.
Men nu kan vi slippa tänka på att vi måste ta bilder för att kunna skicka. Nu kan vi ta bilder för att det är kul (precis som att vi inte har gjort det hittills, det har vi förstås, men det är mer känslan).
Att adoptera är en otroligt lång och speciell process. Jag minns hur stressad jag var för tre år sedan, att jag började gråta när jag körde fel (jag har jättedåligt lokalsinne så att jag körde fel är inte så förvånande), att jag var blek, att all energi gick åt till att samla alla dessa papper. Jag är glad att det är över nu. Jag är över huvud taget glad att Lilla A snart fyller två, att Lillsmurfen fyller tre år med oss, att vi börjar få ordning på livet. Det är fortfarande intensivt, vi är trötta hela tiden, men det känns som att det börjar stabilisera sig lite. Trots novembermörkret.
God natt. 

När ingen vill sova utom mamma. När Aftonbladet säger ja. Livet en regnig måndag.

I dag var jag hemma med alla tre barn, Storasyster kände sig inte bra i morse. Lilla A och Lillsmurfen däremot, de har varit friska och pigga hela dagen lång. Eller pigga vet jag inte, de skulle ha behövt sova egentligen, men det var helt omöjligt. Lilla A sov 45 minuter. Båda var trötta när de somnade i kväll. Men feber har ingen haft och kräkts har ingen gjort. Det var bara mamman som var trött och hade behövt en tupplur, men med två små barn hemma samtidigt, i alla fall de här barnen, är det omöjligt. Lilla A är aktiv och gör något hela tiden och vill följa efter Lillsmurfen, som kan sitta still ett tag men vill ha uppmärksamhet. Förstås. Men intensivt är det, särskilt när man varit uppe ett par gånger natten före. Om inget händer under natten går de till förskolan i morgon.
I går skickade jag min debattartikel till Aftonbladet. I dag sa de ja! Kul. Artikeln kommer förmodligen under veckan, jag ska bara skicka in en bild på mig själv. Aftonbladet är mitt öde, förra sommaren var vi ju med i Aftonbladet Söndag och berättade vår historia.
I eftermiddags åkte vi till centrum och fick våra foton och återrapporten signerade och stämplade av socialsekreteraren, för sista rapporten till Ryssland. Hurra, så skönt! Inga mer dokument med barnets samtliga namn före adoptionen, efter adoptionen, uppväxtvillkor, längd, vikt, kompisar, utveckling med mera med mera.....Nu får vi klara oss bäst vi kan.
I kväll sorterade jag lite tvätt. Nu ska jag snart sova.
Adjö. 

Feber, kalas, tenta, regn och tredagarshelg

I fredags var jag ledig. Egentligen borde man alltid jobba fyra dagar och vara ledig tre. Alla borde ha det så. Eller så får man se till att vabba lite då och då, ett par dagar varje månad - i morgon är det dags igen. I dag var jag, Lillsmurfen och Lilla A på femårs-kalas men Lillsmurfen var inte riktigt sig själv. Innan vi skulle gå hem sa han att mådde dåligt och när vi kom hem upptäckte vi att han hade feber, han frös och gick till sängs med Alvedon i kroppen. Lilla A var ledsen hela vägen hem och kräktes i bilen.
Pappan har gjort en hemtenta i helgen och vi andra har varit inne. Utanför fönstret har det regnat mest hela tiden.
I morgon ska pappan börja en fem veckor lång praktik och jag ska vara hemma. Tjoflöjt och trevlig afton. 

Vi säger hej då till oktober genom magsjuka (?), nej till debattartikel och stök

Å, vad det går fort att stöka ner trots att man just har städat. Men det är bara att gilla läget och vänta tills nästa gång mamma kommer;-). Det mesta kan jag leva med så länge jag får dansa en liten fredagskvällsdans med mina barn när pappan testar den nya stereon (eller vad det var).
I dag har jag känt mig hängig och misstänker att jag faktiskt kommer att bli sjuk. Jag, Lillsmurfen och Lilla A var ute en sväng och handlade och Lilla A spydde i bilen. Inte kul. Vi får se hur det går.
SvD sa nej till debattartikeln. Jag funderar på att skicka den till Aftonbladet. Men inte i dag. Nu ska jag snart gå och lägga mig. Jag fryser faktiskt.
God natt och krya på oss. 

Sådär, nu har man skickat in en debattartikel också

Jahapp, det var det. Men om den blir "antagen" vet jag ju ännu inte. Nåt mer kanske jag inte ska säga i dag. Har tänkt på rädsla, fördomar, normen, avvikande. Men det kan jag skriva om en annan gång. En annan gång kan jag också skriva att det är väldigt stökigt hos oss nu, med ett par möbler som vi inte vet var vi ska göra av och lekrummet rensat eftersom pappan målade där i helgen. Men det ordnar sig säkert. Lilla A vill ju ändå bara spela på kastrullock och Lillsmurfen bryr sig inte om det är leksaker på golvet, bara han får titta på Ipaden sin timme om dan, läsa bok och klättra lite, blir han glad.
Vi är trötta. Lillsmurfen hostar. Hej november. 

Nä, inte vill man vara en ängslig Stockholmsförälder

Jag har en kompis som brukar påminna mig om att jag inte får bli en ängslig Stockholmsförälder. Det är hennes uttryck för föräldrar som oroar sig för vad andra ska tycka, föräldrar som måste göra rätt, till exempel ha aktiviteter för barnen varje helg, läsa de rätta böckerna, börja lästräna, ridträna, träna fotboll, basket, innebandy....you name it. Helt enkelt är oroliga för att barnen ska halka efter. Eller bli mobbade. Eller inte ha de rätta kläderna. Eller det kanske är föräldrarna som måste ha de rätta kläderna, den rätta barnvagnen, piffa upp sig trots att man faktiskt inte orkar, ha ett välstädat hem OCH jobba heltid OCH ha det bästa och mest fantastiska sociala livet. Vara ängslig i största allmänhet. Att inte vara rätt, göra rätt, säga rätt.
Nej, sån vill jag inte bli och känner mig just nu väldigt tacksam för att vi tillbringar helgerna hemma, eller gör en aktivitet bara en av helgdagarna. Den aktiviteten kan vara att gunga i lekparken. Jag är också tacksam för att jag avstod Lillsmurfens dans på tisdagar. För förskolebarn räcker förskolan som stimulans. Och just nu hostar och snörvlar i stort sett samtliga i familjen. Vi behöver vara hemma och vara oändliga.
I går sa en annan kompis, en av dem jag var på Junibacken med, att jag är en supercool och bra mamma. Och vad andra tycker tänker jag helt enkelt strunta i.
God natt. 

Tack för den här gången Astrid, vi ses nästa gång!

Samtidigt som jag njuter av mitt nya oplanerade hemmaliv, inser jag att vi har någonting bokat varje helg till jul, nästan. Det är det ena kalaset efter det andra, bland annat. I dag var jag och barnen på Junibacken med några vänner. Trevligt! Fast i går var vi förstås hemma och gjorde i stort sett ingenting. Var bara iväg och handlade och resten av dagen regnade det så vi var inne. Det är ganska skönt med hösten på det sättet, även om jag inte gillar höststormarna.
Nu sover båda barnen. När vi kom hem hade pappan målat hela lekrummet. Det går framåt!
God afton. 

Häromdagen såg vi filmen Any Day Now och jag undrar hur långt vi har kommit. Egentligen.

Filmen Any Day Now, från 2012, har inspirerats av själva livet. Den handlar om ett homosexuellt manligt par som 1979 tar hand om en pojke med Downs syndrom, som inte lever ett särskilt bra liv med sin drogande mamma. Pojken får ett bra liv, han får gå i skolan, han blir omhändertagen, får ett eget rum, leksaker, mat. Alltså ett liv som alla barn ska ha. Men eftersom detta var 1979 slutar det med att pojken inte får bo kvar hos dem. Att vara homosexuell var inte okej på den tiden. Och att vara ett homosexuellt par och adoptera ett barn var absolut inte okej. Men - det är det inte nu heller. Hur bra förälder man än är. Man kan bli godkänd i Sverige, men inget land (mig veterligen) vill att homosexuella ska få adoptera, så det tar stopp. Ryssland vill inte ens adoptera till heterosexuella i länder som godkänner homosexuella att ingå äktenskap, om det inte finns ett särskilt avtal och det finns det som bekant inte mellan Ryssland och Sverige.
I filmen är det mer okej att vara biologisk mamma, då får man sitt barn, även om är drogberoende och inte tar hand om sitt barn. Är det så i verkligheten även nu, i Sverige 2014?
I filmen sägs det att ett barn med Downs syndrom inte kommer att lära sig särskilt mycket, aldrig gå på universitetet, inte jobba. Tack och lov att det har förändrats, även om det finns många fördomar kvar.
Ibland undrar jag faktiskt hur långt vi har kommit. Egentligen. Det finns mycket kvar att kämpa för. 

Nu känner jag att det finns hopp även för oss

Framåt men långsamt som sagt. Nu har vi bott i vårt hus i tre och ett halvt år. Pappan har isolerat hela övervåningen, satt upp väggar, spacklat, lagt golv. Med mera. Det är inte riktigt klart, men ganska. Eller typ lite grann är klart. Lekrummet ska målas och fixas lite med, äntligen. I dag kom en byrå och en lådställning från Ikea. Så det kanske finns hopp även för oss. 

Födelsedag och matträning

I dag fyller pappan år. Hurra för honom! Han hade nog aldrig tänkt att han skulle bo i Sverige, ha tre barn, läsa till fritidspedagog och ha en fru som (i princip) spelar bastuba. Men nu är det så! Hurra! Fast det blev ingen lyxig middag, falukorv och pasta. Jag var på matträning med Lilla A (och Lillsmurfen hjälpte som vanligt till med glassen) och det tog en halv evighet att komma hem, så det var bara att laga mat, leka lite, läsa bok, natta.
Matträningen går nog framåt, men jag tycker att det är svårt att se det. Nutritionssköterskan säger dock att första gången Lilla A var hos henne, ville hon knappt smaka på någonting och fick ont i magen eftersom det läckte än mer. Nu kladdar hon med maten, leker med skeden och tallriken och ibland matar hon mig. Hon tar in mat i munnen och ibland tuggar hon. Så jag får lita på sjukvården. Framåt, men långsamt.
Den berömda debattartikeln har jag filat på i kväll. Kanske blir den klar i veckan. Framåt, men långsamt får sammanfatta vår dag.
God afton.

Städa. Tvätta. Laga mat. Och lite dockteater.

I går gjorde vi det vanliga: tvättade, städade lite, lekte en stund i lekparken, åt, sov, tittade på tv. Lillsmurfens matvanor är fortfarande ganska sporadiska, men han växer i alla fall. Lilla A är livlig och aktiv, babblar, står, går snart, skrattar. Storasyster är mest på sitt rum; ibland möts dock våra cirklar.
Att städa i vårt hem är ju nödvändigt, men efter en stund kan det vara lika stökigt som förut, kastrullocken kan ligga ute på golvet igen fast man nyss la in dem i skåpet. Det är den åldern nu på Lilla A. Och jag försöker att njuta även av kastrullock på golvet, för snart är den tiden över. (Men ibland är det jobbigt.)
I dag var jag och Lillsmurfen med ett par kompisar på dockteater, Beatrix värld, om Beatrix Potter. Jättebra! Och skönt för både mamma och barn att vara bara två några timmar.

I morgon är det en ny vecka. Hostan och snuvan håller i sig, men ingen är direkt sjuk. I morgon ska vi på matträning i Solna. Dags att ta nästa steg som jag tror blir att ta bort ett mål mat så att Lilla A förstår att hon ska äta genom munnen när hon blir hungrig.
God afton.