Det är klart att jag vill att mina barn ska bli så självständiga som möjligt. Men förstå att ingen klarar sig själv.

Är det inte det livet går ut på - att lära sig att klara sig själv men ändå förstå att man måste hjälpa varandra och ta emot hjälp? Alla behöver hjälp. Men det är klart att jag funderar extra mycket på hur självständig Lilla A kommer att bli, vad hon kommer att behöva hjälp med, om hon kommer att få den. Eller - jag kanske inte ska fundera så mycket. Det blir som det blir. Jag vet bara att det hänt otroligt mycket i både forskning och attityd de senaste fem, tio åren om och mot personer med Downs syndrom. Jag får tänka på det som en av läkarna sa när hon föddes: "hon kommer att få ett bra liv".
I dag har vi varit på vårdcentralen för lite olika ärenden och sen åkte vi till stan och lämnade skulptur på auktionshus, åt, handlade lite grann. Vi var borta sex timmar, en heldag med andra ord. Och jag måste säga att jag är imponerad av mina barn som hela tiden hade gott humör. Fantastiskt.
I morgon är det årets sista dag. Det går så otroligt fort. Några nyårslöften har jag inte, men en önskan om att Lilla A börjar äta själv helt och hållet.
God afton.