I dag för två år sedan fick vårt liv en helt ny erfarenhet

Det var mycket snö den vintern. Det var kallt. Vi tog taxi. Min mamma var här, och Storasyster, och jag var orolig för att lämna Lillsmurfen ensam med dem, i alla fall min mamma som han inte hade träffat så jättemycket eftersom vi bor en bit ifrån varandra. Men allt gick bra, i alla fall verkar det så, såhär ett par år efteråt.
Vi kom in. Jag hade skrivit ett förlossningsbrev och gått profylaxkurs och läst på lite grann. Var förberedd på att det kunde hända precis vad som helst, men tänkte ändå att det väl inte händer någonting, man tar det liksom för givet att livet bara ska rulla på och att man ska bli en såndär mamma som är med i Mama. Perfekt alltså. Med perfekta barn.
För två år sedan, på morgonen på drottningens födelsedag, kom hon ut med akut kejsarsnitt. Hela kvällen och natten hade hon inte velat komma ut. Efteråt var jag helt groggy. Downs syndrom misstänkte ingen av oss, men en läkare kom till mig på kvällen, när pappan hade åkt hem till de andra barnen och min mamma var på väg till mig, och undrade om jag hade hört talas om Trisomi 21, Morbus Down.
– Du menar Downs syndrom? sa jag.
Hon sa ja. Trisomi 21 hade jag aldrig hört talas om att det heter.
Så var det och så är det. Sen har vi kämpat och legat på sjukhus, skrattat, bytt blöjor, träffat andra helt vanliga, speciella, fantastiska, roliga, charmiga och jobbiga barn med Downs syndrom och deras syskon; charmiga, jobbiga och fantastiska även de. Och deras föräldrar. Och gått teckenkurs och lärt oss en massa och umgåtts med våra vänner och fikat och träffat sjukgymnast och provat ut specialskor. Livet har tagit en ny vändning. Och jag tänker att jag, jag är faktiskt en perfekt mamma till mina perfekta barn. (Och jag misstänker starkt att de som är med i Mama också blir arga på sina barn ibland, stressar, får kräks i sängen och vabbar och sliter med läxor. Så det så.)