Filmen Any Day Now, från 2012, har inspirerats av själva livet. Den handlar om ett homosexuellt manligt par som 1979 tar hand om en pojke med Downs syndrom, som inte lever ett särskilt bra liv med sin drogande mamma. Pojken får ett bra liv, han får gå i skolan, han blir omhändertagen, får ett eget rum, leksaker, mat. Alltså ett liv som alla barn ska ha. Men eftersom detta var 1979 slutar det med att pojken inte får bo kvar hos dem. Att vara homosexuell var inte okej på den tiden. Och att vara ett homosexuellt par och adoptera ett barn var absolut inte okej. Men - det är det inte nu heller. Hur bra förälder man än är. Man kan bli godkänd i Sverige, men inget land (mig veterligen) vill att homosexuella ska få adoptera, så det tar stopp. Ryssland vill inte ens adoptera till heterosexuella i länder som godkänner homosexuella att ingå äktenskap, om det inte finns ett särskilt avtal och det finns det som bekant inte mellan Ryssland och Sverige.
I filmen är det mer okej att vara biologisk mamma, då får man sitt barn, även om är drogberoende och inte tar hand om sitt barn. Är det så i verkligheten även nu, i Sverige 2014?
I filmen sägs det att ett barn med Downs syndrom inte kommer att lära sig särskilt mycket, aldrig gå på universitetet, inte jobba. Tack och lov att det har förändrats, även om det finns många fördomar kvar.
Ibland undrar jag faktiskt hur långt vi har kommit. Egentligen. Det finns mycket kvar att kämpa för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar