Borde jag känna mig som en dålig mamma?

Jo, lite synd är det faktiskt om oss just nu. Sjuka och kan inte vara tillsammans hela familjen. Det är jobbigt förstås. Som mamma borde jag antagligen känna mig usel eftersom jag inte varit tillsammans med min bebis hela tiden. Och ja - det är jobbigt och jag tänker på henne, på båda mina barn, hela tiden. Fast det är ju inte sant. Jag äter ibland, städar, går till förskolan, talar i telefon, bloggar. Det finns alltså stunder då jag inte tänker på mina barn och det måste ju vara helt naturligt.
Faktum är att jag på ett sätt tycker att det är bra att det är såhär nu, för Lilla A har nog varit med pappan och mig lika mycket i sitt liv. Bra för henne, bra för oss, bra för jämställdheten. Men mest är det ju förstås sorgligt att hon är sjuk, sorgligt att vi inte kan vara tillsammans, konstigt för Lillsmurfen.
I dag kommer dock storasyster till oss. Då blir han glad!
Men jag tänker på att det finns så många krav på hur mammor ska vara och vad vi ska göra. Ska vi ha dåligt samvete när vi vill att våra barn ska gå till förskolan och vi vill jobba? Ska vi vara dem som står närmast våra barn?
Jag skulle vilja säga att jag och pappan står barnen lika nära, fast på olika sätt. Heja delad föräldraledighet, säger jag igen och hoppas att jag inte ger någon familj dåligt samvete som inte har delat föräldraledigheten, för det vill jag inte. Men det är bra att ta lika stort ansvar, det är min väldigt bestämda erfarenhet.