Vila!

I dag jobbade jag sista dan för året, utan att lämna hemmet. Skönt. Tog det lite lugnt också. Var på förskolebesök med Lillsmurfen på morgonen och känner mig faktiskt inte särskilt orolig för honom. Han gillar andra barn, han anpassar sig fort, han behöver leka och han är trygg. Jag hoppas att jag säger så om några månader också.
På eftermiddagen var jag hos barnmorskan. Allt ser normalt ut, magen växer som den ska, hjärtat slår som det ska. Ändå finns en viss oro - det är ju inte över än.....
Men jag hoppas allt går bra. Jag hoppas att jag hinner vila ordentligt. För det är vad jag ska göra nu - vila. Lite konstigt är det att bara ha jobbat några månader i år, känns som att jag har hoppat in bara.
Men livet är större än jobbet, faktiskt mycket större.
God natt! 

Äntligen känner jag mig genuint glad för att få en bebis

Två veckor kvar och jag känner - till sist - att det ska bli kul att få en bebis. Är glad för min egen skull, att jag blev gravid och att barnet stannade kvar. Är glad för vår skull, att vi får ett barn till. Är glad för Lillsmurfen som får ett syskon i samma ålder. De kommer att kunna leka och ha samma uppväxt. Är glad för storasyster som är exalterad (och kanske lite trött på att få syskon också, men mest glad).
Mina känslor har gått från förvåning, kanske chock, trötthet - orkar jag verkligen? Året har varit så intensivt och jag har knappt hunnit känna någonting för själva bebisen eftersom jag har haft fullt upp med att känna för och lära känna Lillsmurfen och kommit in i mammarollen.
Nu känns det bättre, kanske för att jag kommit in i det här livet mer, kanske för att han är äldre. Eller en kombination.
Det är intensivt med småbarn. Men det är roligt. Spännande. Levande.
Välkommen bebis! 

Vilka är Haddiles föräldrar - egentligen?

Vad betyder biologi? Vad betyder att vara förälder?
Jag har liksom många följt nyheterna om den tvååriga flickan Haddile under hösten, som är född i Algeriet men bor hos ett svenskt par, sina fosterföräldrar. Jag är inte insatt i alla detaljer runt detta, men känner liksom många att det finns många frågetecken.
Nu ska tydligen de biologiska föräldrarna komma till Sverige om ett par veckor tillsammans med sin advokat. Den biologiska mamman har sagt att hon vill återförenas med sin dotter. Men nu? Vad kommer det att betyda för Haddile? Vems är hon? Vad minns hon av sin biologiska mamma? Vilka tror hon är hennes mamma och pappa?
Ja, ingen vet ju hur detta slutar, men som jag skrev för någon dag sedan tycker jag att barnens perspektiv alltför ofta kommer bort i sådana här ärenden. Har en mamma som fött sitt barn men övergett henne rätt att ta henne tillbaka två år senare? Trots att barnet bor hos ett par som är hennes föräldrar - förutom att de inte är det juridiskt. Ja, som sagt, jag har inte alla detaljer i detta ärenden. Men jag tycker som ofta att barnens perspektiv tappas bort.
Jag har också förstås upprörts över den man i Upplands-Väsby som haft sitt hem som jourhem, men förgripit sig sexuellt på de barn som bott där. Hur kan det få hända?
Hur fungerar samhället egentligen, vem tänker på barnen?

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/granskning-av-familjehem-maste-skarpas_7704124.svd

Från 0 till 3 på fyra år

I fredags efter jobbet köpte jag julklappar till barnen. Barnen - plural! Tre stycken. Det är otroligt hur mycket mitt liv har förändrats på bara några år, från augusti 2008 när vi träffades första gången. Det är bara drygt fyra år sedan, jag bodde ensam, var godkänd för adoption som ensamstående och tänkte nog att jag skulle leva ensam med mitt barn.
Nu har jag hus, man - och snart tre barn. Som har kommit till mig på olika sätt, en som fanns med från början, en som fanns i ett annat land och var så otroligt efterlängtad. Och en som en bonus, som jag ser det, som just nu finns i min mage och snart kommer ut. Kanske redan i natt? Det kan faktiskt hända.
Tre barn. Tre olika sätt att få dem. Jag ska absolut inte säga att allt är roligt och rosenrött och magiskt hela tiden. Men det är en nåd att få vara med om. Kanske särskilt vid min ålder, när man slutat att ta barn i sitt eget liv för givet.
Jag har absolut inte gjort något för att förtjäna dem. 

Världens bästa land att få barn i?

Såg just glimtar av en dokumentär om fattiga kvinnor i olika länder som föder barn, där graviditet och förlossning kan vara livshotande, både för mamman och barnet. Självklart vet jag att det kan hända vad som helst under en graviditet och en förlossning även i rika länder som Sverige - men de flesta förlossningar går bra här. Jag har de bästa förutsättningarna med sjukvård under graviditeten, skattefinansierade kurser inför förlossningen, läkarvård, högutbildad personal.

När vi adopterade sköttes allt också väldigt professionellt och enligt regelboken; medgivandeutredning med socialsekreterare, föräldrakurs (visserligen inte skattefinansierad, men i alla fall), profesionell organisation som skötte alla formella kontakter med Ryssland. Och så vidare. Jag kanske helt enkelt lever i världens bästa land att få barn i. 

Nu vet jag att alla inte har råd att adoptera, att alla inte upplever sjukvården som profesionell, att det kan ske misstag. Med mera. 

Men om man jämför - det är inte en risk för mitt liv att föda barn i Sverige. Här sitter jag med min stora mage och ser på orättvisor på teve. 

Konstigt och orättvist är det, livet. 

Men jag gläder mig mer och mer åt det som väntar. Det ska bli kul att få två barn i samma ålder, roligt för dem (och även för storasyster förstås), fantastiskt för oss (men intensivt och jobbigt förstås). 

Nu har vi köpt en ny bilbarnstol och jag ska jobba bara några dagar till. Det som kommer känns pirrigt av både nervositet och förväntan.....

Detta med fosterhem...

Att bli gravid och föda barn är inte förknippat med obligatoriska föräldrakurser, hemutredningar, köer, kontroller av ens inkomst, brev, återrapporter, socialtjänsten, tingsrättsbeslut. Adoption är förknippat med allt det och nu ska jag säga att jag är väldigt dåligt insatt i hur det fungerar att vara fosterhem, att vara fosterbarn och om det finns några kontroller. Jag antar att det finns, men det verkar också vara väldigt svårt att adoptera ett fosterbarn, trots att barnet vill, trots att det skulle vara till det bästa. Men vi i Sverige verkar värna de biologiska föräldrarnas rätt till sitt biologiska barn så mycket att vi struntar i barnen. Inte bra. 

Häromdagen framkom att Moderaterna vill att det bli lättare med inhemska adoptioner och att fosterföräldrarna oftare än i dag ska få vårdnaden om sitt/sina fosterbarn. Det är bra, för jag tror att det behövs. 

Jag tycker att det är bra och riktigt att adopterande föräldrar blir noggrant kollade. Jag önskar bara att vi oftare såg till barnens rätt till ett bra och stabilt hem. Hoppas att det blir verklighet snart. 

Jag vill också att ni observerar att klockan är över tio och att jag fortfarande är vaken :-) Har tittat på tv, lagt Lillsmurfen och suttit i soffan och stickat. 

God natt! 

"En trött mamma är en styggelse på förlossningen"

I går var jag på psykoprofylaxkurs. Barnmorskan som höll i den var bra, tycker jag, i pensionsåldern, hade fött fyra barn själv berättade hon. Vi gick igenom andning, avslappning och fick veta att det viktigaste trots allt är kunskap, att vi vet vad som händer när under förlossningen. Det är bra med kunskap, men sedan blir det väl ändå som det blir och det gäller bara att hänga med. Tror inte det riktigt går att förbereda sig för en förlossning.
Det jag kan räkna ut själv är att jag ska sova och vila så mycket som möjligt. Nästa vecka ska jag jobba hemma en del, innan jag slutar. Det är bara tre veckor kvar och jag, som varit trött hela våren och sommaren, är om möjligt ännu tröttare nu. Det är underbart men jobbigt att ha en tvååring som klänger och klättrar och har energi kvar när man kommer hem. Det är fantastiskt men intensivt att läsa samma bok om och om igen.
Jag är förmodligen den tråkigaste personen i världen just nu, sur och asocial och går och lägger mig tidigt. Men jag ser inga riktiga alternativ. Det är bara att stå ut med mig just nu.
Så fick jag höra "En trött mamma är en styggelse på förlossningen" i går av barnmorskan. Ganska barskt uppmanade hon oss att vila ut före förlossningen, inte vända på dygnet, sova. Jag sover. Men jag är trött ändå. Och jag är mamma. Jag kommer säkert att vara en styggelse på förlossningen.
Men jag ser fram emot att mamma kommer hit och avlastar lite, att vara hemma ett par veckor före förlossningen (och hoppas att bebisen inte kommer för tidigt) så att jag kan ligga i soffan och äta chokladpraliner och titta på tv. Och läsa samma bok om och om igen.
God natt. 

"Jobbigt i detaljerna, men på det stora hela ett mirakel"

Jag lånar helt enkelt en mening från min bror till rubriken på det här inlägget (och hoppas att han inte har något emot det). Äldsta brorsdottern fyllde elva häromdagen. Elva år. Det har gått fort, jag minns när hon föddes, när hon fyllde ett, när hon började krypa, gå, gick på förskola. Och så vidare. Det har gått hur fort som helst - och själv är jag så gammal att vissa saker, som inte känns så avlägsna, är 30 år sedan. Min kompis Å och jag har känt varandra i 31 år, till exempel. Lång tid, massor har hänt i våra liv - men det har ändå gått fort fort fort när man ser tillbaka på det.
En kollegas yngste son fyllde 14 samma dag som brorsdottern fyllde elva. Vi pratade i dag om att det gäller att ta vara på tiden man har med sina barn; man kommer aldrig att vara så behövd som när de växer upp. Det är jobbigt ibland och att vara föräldraledig kan vara hur långtråkigt som helst, vissa dagar. Men tiden kommer aldrig tillbaka.
Jag funderar mycket på det här med att vara i nuet, att ta vara på och njuta av just den här stunden. Jag inser ju att allt kommer att bli ännu mer intensivt snart (och samtidigt undrar jag hur det kan vara möjligt) och att jag kommer att vara trött. Men det gäller att höja blicken. Som sagt - jobbigt i detaljerna. Men på det stora hela ett mirakel. Det senaste året i mitt liv har verkligen varit ett mirakel. En nåd att bara ta emot. 

Tänk om det är nåt fel på barnet?

När man är så gammal som jag och gravid, blir man erbjuden att göra tester för att se om det är nåt fel på barnet. Inte helt riskfritt - och vad ska man göra med svaret, om svaret visar att det är ökad risk för att någonting är fel? Och det är inte ens säkert att barnet är sjukt på något sätt, utan visar bara en ökad risk. Vi har inte gjort något test. Dels för att vi inte visste vad vi skulle göra med svaret, dels för att vi inte riktigt trodde på att jag var gravid förrän det nästan var försent att göra testerna.
Däremot har jag gjort fyra olika ultraljud. Det första i juli. Allt såg normalt ut, men det var någonting som barnmorskan inte riktigt såg, så han (ja, det var en manlig barnmorska) ville göra ett nytt ultraljud en vecka senare. Allt såg normalt ut då också.
För några veckor sedan kände jag mig orolig för att jag tyckte att barnet inte hade sparkat som förut. Då ska man ringa förlossningen. Där gör de ett så kallat ctg-test och ultraljud om de tycker att det är nödvändigt. I dag åkte jag in igen, eftersom jag tyckte att barnet inte hade sparkat som förut, även om jag hade känt att det rörde sig. Men - bättre att känna sig säker. Det kan ju hända saker även såhär i slutet av graviditeten. Eller - det kan ju hända hela tiden. Ibland händer det något under förlossningen; man har ju faktiskt inga garantier för någonting.
Så först var jag hos min vanliga barnmorska i dag, sen åkte jag till sjukhuset där jag ska föda och väntade mest. Ganska långtråkigt. Jag trodde att jag skulle komma hem lite tidigare i dag, men var inte hemma förrän klockan sju.
Men allt såg normalt ut, barnet rör sig och dess hjärta slår. Mitt bodtryck är normalt, magen växer som den ska. graviditeten är helt enkelt väldigt normal. Bara hoppas att det håller i sig. 

KD har skrivit en motion om högre adoptionsbidrag

I dag fick jag svar av Adoptionscentrums, AC,  ordförande Jan Göransson. AC har ju också uppvaktat politikerna i frågan om adoptionsbidraget. Jan Göransson berättar att två ledamöter i KD har skrivit en motion om att de tycker att adoptionsbidraget ska höjas. Glädjande - samtidigt skriver han att nu är det upp till oss att uppvakta så många riksdagsledamöter som möjligt i frågan. 
Bara att sätta igång! Jag har egentligen inga tips på vilka ledamöter man kan mejla, men jag skulle föreslå bland andra Barbro Westerholm, Folkpartiet, som svarade på min namninsamling. 
Här är motionen (2012/13: KD 659)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över möjligheten att höja och indexera adoptionsbidraget.

Motivering

Adoption är en möjlighet för ett barn som av någon anledning mist sin mamma och pappa att få en ny familj. Samtidigt får vuxna som längtar efter barn en möjlighet att bli förälder.

Det centrala vid alla adoptioner är att adoptionen ska vara för barnets bästa. FN:s barnkonvention ställer särskilt stränga krav och dess artikel 21 föreskriver att staterna ska säkerställa att barnets bästa beaktas främst. Det innebär att inga andra intressen – vare sig ekonomiska eller politiska, vare sig hos adoptanternas eller ursprungsföräldrarnas – får ta över eller ens jämställas med barnets. Här har socialtjänsten, adoptionsorganisationerna och den ansvariga myndigheten MIA ett stort ansvar för att detta efterlevs.

Antalet inhemska spädbarnsadoptioner i Sverige är ytterst begränsat, med knappt ett 20-tal adoptioner per år. Myndigheten för internationella adoptionsfrågor, MIA, uppger samtidigt att sedan 1969 har ungefär 49 000 barn kommit till Sverige genom internationella adoptioner och att det varje år kommer cirka 800 barn till Sverige genom adoption. För att underlätta internationella adoptioner infördes 1988 ett adoptionsbidrag på 20 000 kronor, utifrån ambitionen att samhället skulle hjälpa till med ungefär hälften av de kostnader som då var förenade med en internationell adoption. 2001 höjdes bidraget till det dubbla, 40 000 kronor, vilket då motsvarade omkring 40 procent av den genomsnittliga adoptionskostnaden. Nu har kostnaderna ökat ytterligare och Adoptionscentrum – en av de större intresseorganisationerna för adoptionsföräldrar i Sverige – anser att genom att höja adoptionsbidraget till två prisbasbelopp skulle bidraget återigen uppgå till omkring 40 procent och genom att knyta bidraget till basbeloppet skulle en rimlig indexering samtidigt ske. I 2013 års siffror skulle detta motsvara 89 000 kronor. Detta skulle genom att minska adoptivföräldrarnas ekonomiska belastning även gynna barnet.

Utifrån barnperspektivet finns det anledning att uppmuntra till adoption, så att barn som exempelvis får börja sitt liv på ett barnhem kan få en egen familj genom adoption. Därför bör regeringen se över möjligheten att höja och indexera adoptionsbidraget.

Stockholm den 4 oktober 2012
Mikael Oscarsson (KD)	Roland Utbult (KD)

Ibland tänker jag i alla fall på tandtråd

Jobba, åka hem, äta, kanske tv, umgås med Lillsmurfen, ibland läxförhör, laga mat, sortera tvätt, kanske titta på film och somna i soffan, borsta tänderna, sova.
Ja, när ska man hinna till exempel ta ett behövligt fotbad, sticka färdigt julklappströjan, använda tandtråd? Jag är trött, men faktiskt lite piggare än för ett tag sen, när jag i stort sett somnade bredvid Lillsmurfen klockan åtta varje kväll.
Men tandtråd - jag orkar bara inte, fast jag vet att jag borde.
Men ibland tänker jag i alla fall på tandtråd. 

En efterlängtad bok

Böcker av typen "Bebisens första år" vimlar det av. Där ska man fylla i var och när föräldrarna träffades, hur mycket mamman gick upp i vikt när hon var gravid, när första leendet och tanden kom och när bebisen satt, kröp, stod och gick första gången. Passar inte riktigt när man är en adopterande familj. Passar väl inte heller om man är ensamstående eller ett par av samma kön (var träffades mamma och pappa).
Därför håller jag på att göra en "första-året-bok" själv. Det fanns en för adoptivfamiljer men den tog slut på förlaget och trycktes inte om. Nu har det kommit en ny, som jag funderar på att köpa. Då kan jag också, ambitiös som jag är, göra en egen och köpa en första-året-bok till barnet i magen. Rättvist ska det vara.
Här är länken till den nya boken: http://www.idusforlag.se/fantastiska_jag
Efterlängtad av många. 

Fem veckor kvar. Nu är det jag och bebisen.

Jag ska ärligt erkänna att jag inte varit helt fokuserad på graviditeten. För ett år sen var vi mitt uppe i att förbereda vår andra och tredje resa till Ryssland, med domstol och hämta Lillsmurfen. Sedan dess har allt förstås varit helt annorlunda; fantastiskt, tröttsamt. Och jag har såklart varit helt upptagen av Lillsmurfen - att jag blev gravid så snabbt efter att vi hade kommit hem med honom, kunde jag först inte riktigt ta in. Kanske är det så för alla som får sitt andra barn, man orkar eller hinner inte riktigt ta in det lika mycket som man tar in första barnet. Inte vet jag.
Men nu är det bara fem veckor kvar av min graviditet. Nu ska jag njuta, nu ska jag förundras över att jag faktiskt har en bebis i magen, en ny människa. Det är ju rätt ballt när man tänker efter. Jag har varit fullt upptagen med adoption och att fenomenet adoption ska komma högre upp på den politiska dagordningen. Men för det får jag ju inte glömma bort mitt magbarn. Han eller hon har ju också rätt till sin historia. Nu är det fem veckor kvar. Nu är det dags att förundras över bebisen i magen. 

Insändare, förskolebesök och förkylning

Nu har jag precis skickat iväg en insändare till tre adoptionsorganisationer, om att kanske starta en ny namninsamling för högre adoptionsbidrag, eller göra något annat för att få upp frågan på dagordningen. Jag vet inte - kanske de redan har gjort mycket? Men jag tror att frågan går att uppmärksamma mer, över huvud taget tror jag att det går att uppmärksamma adoption mycket mer. Barnen finns, alldeles för många, väntande föräldrar finns. Vi får se vad som händer nu, men det känns som ett uppdrag för min del är avslutat; jag har inte mycket ork till någonting mer än jobb och familj nu. Nu får organisationerna svara och så får jag se vad nästa steg blir.
I dag var pappan och Lillsmurfen på den förskola han ska starta på om två månader, om allt går som planerat. Det känns lite konstigt att han är så stor, att lämna honom. Men jag vet att han behöver det, han behöver leka och träffa fler jämnåriga. Han är trygg med oss och behöver annan stimulans. Och vill han vara hemma kan han vara det eftersom jag kommer att vara hemma igen.
I dag gick jag hem efter lunch. Förkyld, igen som sagt. Inte kul. Får se hur jag gör i veckan. Jag ska bara jobba fyra veckor till - ofattbart och lite konstigt att bara komma in och vända på jobbet. Men livet är livet. 

5.22. I dag fick pappan gå upp.

Tidiga morgnar senaste veckan. Klockan sex har jag vant mig vid att gå upp nu, men senaste dagarna har det varit snarare fem än sex. I morse gick det bara inte. Pappan fick gå upp. Det är fortfarande jag som lägger och jag som går upp. Kanske är vi onormala, men till en början var det ju bara jag som gällde. Det är mycket bättre nu. Men mamma är fortfarande bäst. Så det är jag som gäller vid läggning och uppstigning, men jag är helt säker på att det kommer att förändras.
Nu har jag dock blivit förkyld. Igen. Behöver vila så mycket jag kan. Snart kommer jag ju vara vaken i stort sett dygnet runt.
God natt. 

Yes, I am The Super Mama

Ja, jag är helt enkelt en bättre mamma än alla andra mammor. Känns bra. Nej, jag bara skojar, men det är ganska fascinerande att jag gått från först faster till mina brorsbarn (jag vet att jag inte är deras mamma men jag tycker att jag står dem nära) till bonusmamma för att sedan avancera till mamma rätt och slätt. Mitt första barn kom till mig efter fem års väntan och en massa pappersarbete, mitt andra kommer från magen. Tre sätt att bli mamma på. Så jag är helt enkelt Super Mama.....;-)

Sex veckor kvar

Tiden som gravid har verkligen gått fort. Det är knappt jag fattat att vi snart kommer att ha en liten bebis i huset. Hela det här året har varit så intensivt, jag har varit fullt upptagen med att bli förälder på riktigt till en liten människa som redan kunde gå, springa nästan, och vara sådär intensivt aktiv som en ettochetthalvtåring kan vara. Bonusföräldraskapet kan också vara minst lika intensivt, fast på ett annat sätt.
Men nu är det nedräkning, magen blir större och större. Allt ser bra ut, mina värden är bra, jag förbereder mig så mycket jag kan. Men jag kommer nog inte riktigt att förstå förrän det är ett faktum.