Två år senare

Foto: Hanna Teleman

I dag firar vi tvåårig bröllopsdag. Och jag tänker på att jag sommaren 2008 var färdigutredd för adoption som ensamstående och redo att skicka papper.
Tre och ett halvt år senare har jag förlovat mig, gift mig, fått en son, fått en bonusdotter, köpt hus och köpt bil. I augusti 2008 bytte jag jobb också.
Inte så konstigt om jag varit lite trött på sistone ;-) 

Morgonpromenad

I morse vaknade Lillsmurfen klockan sex. Helt okej, eftersom jag la mig klockan nio i går kväll. Pappan var halvvaken, storasyster var det definitivt inte. Lillsmurfen och jag åt frukost, duschade (han älskar vatten) och klockan halv åtta tog vi en promenad i snön och kylan. Ganska trevligt faktiskt.
Nästa vecka ser vi fram emot fler promenader och fler möten. I morgon dags för fika med gudmor igen. 

Det här med att leka ihop

I morse åkte vi pulka i trädgården, vi och grannbarnen och deras mamma. Det är på nåt sätt kul att se hur små barn inte kan tänka sig att åka ihop, inte dela med sig. När vi gick in och fikade och fortsatte att leka, gick de fram till den andra och tog hans/hennes leksak. På 1,5-åringars vis. Det är bara så. Leka tillsammans kommer senare, men vi vuxna försöker ändå medla: "dela", "du kan leka med den sen". Och så vidare. Man vill ju att ens barn ska bli goda samhällsmedborgare.
Och det kommer de nog att bli, de är ju trots allt bara 1,5 år ännu. Och det blir ju hyfsade personer av de flesta. 

Januari: snuva, halsfluss och byråkrati

Nu är januari snart slut. Det har varit en intensiv första månad hemma, med en vild men tillgiven kille. Jag har suttit mycket på köksgolvet och lekt, sjungit Imse vimse spindel och Björnen sover, läst böcker och tagit promenader. Vi har träffat några vänner. Men Lillsmuen har också varit snuvig sedan han kom och själv har jag min andra halsfluss på två veckor. Vi har klippkort till vårdcentralen snart, känns det som. Vi har också fixat med det byråkratiska, som Skatteverket och Försäkringskassan. Nu ser jag fram emot februari. Då ska vi gå till öppna förskolan, träffa lite vänner och pappa kommer på besök. Mamma åkte hem i går. En annan bra sak med februari: ljuset återvänder på allvar. Och vi får äta semlor! Hurra för februari!

Barn men inte barnbidrag?

När man adopterar från Ryssland är adoptionen inte klar förrän den har godkänts i svensk domstol, vilket kan ta några månader. I går pratade vi med Försäkringskassan, och det är inte säkert att vi får barnbidrag från det datum vi kom hem med Lillsmurfen, utan från det datum adoptionen blir godkänd här i Sverige. Bara att hoppas att tingsrätten skriver att adoptionen gäller från det datum vi kom hem. Annars tycker jag att det är ganska orättvist. 

En eloge till alla ensamstående föräldrar och fler namn till namninsamlingen tack!

Pappan var sjuk och hemma från jobbet måndag och tisdag. Bara det att vara hemma två personer, även om den ena var sjuk, var en stor lättnad. I går kom min mamma och stannar nog en vecka. Skönt. Hon är till stor hjälp och jag betänker att jag valde att gå igenom utredningsprocessen för adoption som ensamstående. Klart jag hade fixat det och det är klart att jag har ett stort nätverk - nu förstår jag varför det är så viktigt med ett pålitligt nätverk särskilt för ensamstående föräldrar - men jag är ändå glad att vi är två vuxna nu.
Jag vill ge en stor eloge till alla ensamstående morsor och farsor som måste fixa sjukdagar, vardagsmatlagning, läggning, blöjbyten, konflikter i skolan, läxor, skjutsa till aktiviteter alldeles själva. Jag beundrar er.
Cirka 500 namn har kommit in till namninsamlingen för högre adoptionsbidrag. I helgen ska jag räkna noggrant, men jag vill ha fler! 

En månad sen vi fick bästa barnet

I dag för en månad sedan kom han. Han skrek och var varm av alla kläder han hade på sig. Fem dagar senare kom vi hem. Om jag betänker att det bara är en månad sedan han kom, får jag svindel. Allt ryms inom denna månad - hela livet. Det är en omställning för oss alla, det är superjobbigt ibland, frustrerande, tröttsamt, intensivt. Jag har gått igenom alla känslor: lycka, depression, glädje.
Jag har varit med om en del omvälvande händelser i livet, men ingen som den här. Det går inte att jämföra med något, det går utanför allt. För det uppfyller en helt, det tar hela livet i anspråk.
Man kan absolut leva ett fantastiskt toppenbra liv utan barn, det är faktiskt både jag själv (fram tills nu) och många jag känner bevis på. Det är slitigt att ha barn, det är oroligt och ibland blir man galen på dem. Man måste hela tiden sätta någon annan än sig själv i första rummet.
Jag är jättetrött och jag har inte hittat någon bra rytm ännu, jag är fortfarande förvirrad ibland. Det är fruktansvärt intensivt att komma rakt in i 1,5-årsåldern med ett barn som går själv och är nyfiken och vill ta reda på allt och lär sig ord och gester och vilka lådor man får dra ut och vilka man inte får dra ut - men behöver bevakas hela tiden.
Men när jag tänker på att han varit vår i bara en månad, måste jag säga att han är fantastisk. Han är fantastik för att han är han, han är fantastisk för att han lär sig så fort. Men också för att han klarar sig så bra, för att han är så tillitsfull och trygg. Jag har aldrig varit med om någon som så helt hämningslöst litar på mig. Vår son är både intelligent och har humor. Han är jordklotets bästa barn och nu är han vår.
Jag är trött och förvirrad och frustrerad ibland - men när jag får det där leendet, den där blicken, när han pussar mig genom att öppna munnen och blöta ner hela mitt ansikte med saliv och snor och ser totalt lycklig ut. Då är det värt allt.
Tänk att han blev vår. Det är klart att det var meningen.
Och tänk att så många föräldrar faktiskt just nu känner så - att de har jordklotets bästa barn, att det faktiskt finns många väldigt älskade barn. Det är också fantastiskt! 

Föräldrar men inte vårdnadshavare

Lillsmurfen och jag har slöa hemmadagar. I går, när det var grått, mulet snöblandat regn, gick vi inte ut på hela dagen. I dag, med lite snö, gick vi ut en stund. Jag är trött av penicillinet, Lillsmurfen av Ipren och nässprej. Han är fortfarande snuvig.
Häromdagen fick han i alla fall sitt personnummer och han är folkbokförd på vår adress nu. Det känns ju bra. Men vi är fortfarande inte vårdnadshavare, eftersom adoptionen måste avgöras i svensk tingsrätt först. Vi ska skicka in papper dit och på måndag ska jag till ryska ambassaden för att registrera honom. På onsdag kommer en av våra utredare hit på hembesök. Bara att göra det, men jag är trött på pappersarbete och formaliteter nu! Att det ska vara så krångligt att adoptera - tänk om alla föräldrar skulle behöva gå igenom allt detta. Inte konstigt att vi är lite trötta och värda att bara vara inne och slöa. Det är faktiskt bara tre och en halv veckor vi kom hem. Rutiner har kommit och gått; vi har nog inte kommit in i dem ännu. Vi har varit hos doktorn och på Migratiosverket och fikat med grannar. Jag lovar att jag ska gå till öppna förskolan någon gång och kanske komma in i några rutiner - ha ha! Fast inte nästa vecka, för då kommer mamma hit. Jag ska se till att hon sköter tvätten, disken, dammsugningen och matlagningen! Själva måste vi ju slöa lite mer.

Halsfluss och namninsamlingen

Jag har halsfluss och sa äta penicillin i tio dagar. Kanske orkar jag inte blogga så mycket. Namninsamlingen rullar på, säkert 500 namn har kommit in, men sprid gärna ännu mer bland era nätverk oxh bekanta!

Onödig väntan på Migrationsverket, lunch med blivande gudmor och besök hos doktorn

Det har varit intensiva dagar. I går åkte vi till Migrationsverket för att få ett fotoförsett uppehållstillståndskort, som Skatteverket talade om. Vi väntade en och en halv timme, Lillsmurfen somnade som tur var. När det var bår tur, kunde vi inte ansöka om ett sånt där kort, eftersom Lillsmurfen fick sitt personnummer först i går och det hade inte hunnit "klistras in" hos någon annan myndighet. Det vill säga i går var han officiellt inte folkbokförd på vår adress. Det kändes sådär. Vi måstre åka dit igen lite senare, men det är i alla fall inte så att han behöver det för att folkbokföras, som Skatteverket påstod.
Sen åt vi lunch på stan och åkte till doktorn för en undersökning, något alla adopterade måste göra. Det är mycket pappersarbete kvar, adoptionen är inte färdig än. Jag måste nog göra ett bra system med post it-lappar snart.
I dag piggade vi upp oss med en lunch på stan med blivande gudmor C. Det var kul. Men jag har ont i halsen, Lillsmurfen är supersnuvig och vi längtar efter en hemmadag. En sådan ska vi ha i morgon. 

Nu startar jag namninsamling för högre adoptionsbidrag!

Nu startar jag äntligen en namninsamling för högre adoptionsbidrag. Jag har startat en mejladress: hogreadoptionsbidrag@gmail.com dit du kan skicka ditt namn och hemkommun och om du vill också din mejladress. Jag sammanställer namnlistan och hoppas förstås att många skriver under. Jag kommer sedan att skicka den till en eller flera ministrar och berättar fortlöpande hur det går.

Tweenie och småbarn - den perfekta kombinationen?

Jag är intresserad av syskonskap och hur vi påverkas av det. Blir man en bra chef om man är storasyster? Leker lillebror bort livet? Är ensambarn egoistiska?
Jag har en, som det heter nuförtiden, bonusdotter, som bor hos oss varannan vecka. Hon är tio år. Hon har två yngre systrar som hon träffar varannan vecka och nu en lillebror som hon också träffar varannan vecka. Hur påverkas hon av detta? Hur kommer Lillsmurfen att påverkas av att sannolikt vara det enda barnet till oss? (Jag vill egentligen att han ska få ett syskon på heltid men det är högst osannolikt, något jag inte helt förlikat mig med ännu.) Kommer han alls att påverkas? Vad betyder syskon - är de bra att ha eller bara jobbiga? Och vad är den perfekta kombinationen, om den ens finns? Jag vet faktiskt inte, men jag är glad över att min bror och jag är tajta.
Det jag vet är att det inte kommer att bli samma konkurrens om uppmärksamhet mellan storasyster och Lillsmurfen som det kan bli mellan syskon som är närmare varandra i ålder. Det kommer att bli bråk, de kommer att tröttna på varandra, men när det fungerar bra tar storasyster hand om Lillsmurfen som en docka nästan. Jag kan få tid att tömma diskmaskinen medan hon kollar honom. Ibland byter hon till och med blöja, fast inte när han gjort nummer 2.
I dag bakade hon muffins medan han satt i sin stol och åt kex. Jag hann både tömma diskmaskinen och ägna lite tid åt de eviga tvätthögarna. 

Ny frustration, denna gång på Skatteverket, samt rutiner och anknytning

Nu sover Lillsmurfen, jag skyndar mig att blogga. Jag har bytt kattsand och fått hyfsad ordning på pappershögen (en av dem). I köket är det fortfarande stökigt, men med pappan kommer också storasyster i dag, de måste ju få jobba lite när de kommer hem.
Det är viktigt med anknytning för adopterade barn. Vi har inga problem med den, i alla fall inte när det gäller till mig. För storasyster och pappa går det bättre och bättre och Lillsmurfen är för det mesta glad och social. Samtidigt måste man (alltså föräldrar) lära dem vissa saker, som att inte leka när det är sovdags eftersom man vet att de är trötta och behöver ett visst antal timmar sömn. I vårt fall (gör vi fel?) är det oftast jag som har sövt. Ibland går det inte, för Lillsmurfen vill bara leka, gå omkring eller sjunga, vilket har resulterat i att jag blivit gråtfärdig och aptrött när det håller på för länge. I går grät jag säkert tio minuter över hela situationen, som jag tycker är jättejobbig ibland. Han vill bara leka och så är han så charmig och jag tänker att han måste få styra och så vidare. Knyta an. Pappan tog över, vilket han gjort några gånger (det är detta jag menar kanske är fel, vad tycker du?). Lillsmurfen skriker av ilska några minuter, han vill hellre vara med mig, men somnar sedan. Han är ju trött.
I dag sov han 45 minuter på förmiddagen (eftersom han inte sov ordentligt i natt, vi har lagt honom i vår säng ett par gånger när han vaknat på natten och han tycker fortfarande att det är spännande, särskilt att katterna sover i sängen) och då började han leka igen, tog bland annat mina glasögon. Men då blev jag irriterad på riktigt, eftersom det är hundrade gången det händer. Sen somnade han på en gång, så kanske satte jag en gräns där. Vi får se hur det går. Allt är fortfarande nytt.
Skatteverket hörde av sig igen. De behöver ett fotoförsett uppehållstillståndskort. Jag blir så trött på allt pappersarbete, varför räcker det inte med det vanliga uppehållstillståndet? Och varför verkar det som att det är olika rutiner på olika kontor och för olika personer - detta vet jag eftersom jag har utbyte med andra som adopterat/adopterar från Ryssland i en Facebookgrupp. Rutinerna ser olika ut och vi får skiftande svar från samma myndighet.
Ska det verkligen vara så? 

I dag har jag gjort följande fel:

1. Inte bytt bajsblöja i tid.
2. Inte lagt honom förrän klockan 16, i ett försök att få nya rutiner (fast jag måste jobba på det lite till).
3. Låtit honom träffa nya människor på lekparken - var han redo?
4. Kollat mejlen när han satt och åt.
5. Satt på honom för lite kläder när vi skulle till veterinären (för den halvårsgamla kattens vaccination och öronmärkning, ej lika dramatiskt som i går) men det var en väldigt liten bit.

Fast jag kanske inte är värre än nån annan?

Katten e dö och vi har fikat hos grannarna

Vilken dag. Lillsmurfen vaknade i natt, somnade så småningom om och vaknade halv 9 i morse på min arm. Pappan började jobba i dag och jag var ensam med Lillsmurfen för första gången (storasyster är hos sin moder just nu). Vi åt frukost och sen ringde Skatteverket, för att vi behövde komplettera med en kopia på uppehållstillståndet. Sagt och gjort. Bara att ta bilen och åka dit. Lillsmurfen sov en halvtimme i bilen.
När vi kom hem ringde jag veterinären som sa att jag kunde få en tid halv 3 i dag, och med tanke på det akuta läget, tog jag den. Lillsmurfen sov några minuter i bilen och när vi kom fram sa veterinären att katten var så illa däran att det bästa för henne var om hon fick somna in. Sorgligt, men ändå förväntat. Hon hade någon form av lungödem/tumörer, så hade hon inte fått somna in i dag hade hon kvävts till döds. Hon hade svårt att andas. Vila i frid, Sötis. Vi är alla ledsna. Storasyster är underrättad och vi kommer att ha något slags minnesstund i helgen.
När vi kom hem fikade vi hos grannarna som har en ett och ett halvtåring och en snart fyraåring. Perfekt. Allt gick bra, Lillsmurfen är trygg så länge han får sitta i mitt knä. Efter ett tag gick han runt själv och grannarna hade så många roliga leksaker.
Sen kom pappan hem, vi åt och för en stund sen somnade Lillsmurfen av utmattning.
Vilken dag. Jag är rätt trött jag med.
Nu tv. Ajö! 

4 years and 11 months later: a boy. And a new year!

A new year, a happy I hope, has begun. A new life for us and our families and closest friends. Exciting and a bit nervous at the same time, but I think everything will be fine. I will be home for a while now and tomorrow is the first day of my own with our little boy.
After all stress, waiting, frustration and paper work we finally got our child. Worth all the waiting of course - he is adorable.
This the first day of the new year, I want to say thank you to all you guys who have been supporting us on our journey; for your patience, for your help, for your understanding. Happy new year to all of you - and to us!