När Lillsmurfen kom till oss var han 15 månader och superaktiv. Det var intensivt och är det fortfarande. Då önskade jag ibland att han skulle bli lite lite äldre, så att han kunde titta på film åtminstone en halvtimme, så att jag själv kunde vila eller läsa tidningen samtidigt. Nu är vi där och det är skönt. Men tiden går så fort och jag kommer aldrig att vara så behövd i mina barns liv som jag är nu.
Nu kan jag ibland önska att Lilla A kunde sitta själv. Och plötsligt en dag, om inte alltför länge, är vi där.
När jag sa det till mannen gav han mig rådet att (ibland) inte önska att tiden går fortare. Den går fort, alltför fort. Om några år är Lillsmurfen en tonårskille som sover och äter och tittar på tv dygnet runt. Då kommer jag att tänka på de ljuvliga småbarnsåren när han ville vara med mig hela tiden.
Jag borde helt enkelt fokusera på nuet. Mina barn är bara små en gång.
Nu kan jag ibland önska att Lilla A kunde sitta själv. Och plötsligt en dag, om inte alltför länge, är vi där.
När jag sa det till mannen gav han mig rådet att (ibland) inte önska att tiden går fortare. Den går fort, alltför fort. Om några år är Lillsmurfen en tonårskille som sover och äter och tittar på tv dygnet runt. Då kommer jag att tänka på de ljuvliga småbarnsåren när han ville vara med mig hela tiden.
Jag borde helt enkelt fokusera på nuet. Mina barn är bara små en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar