Att pendla mellan "vanlig" och "ickevanlig"

Pratade med en av Lillsmurfens lärare på förskolan i dag, om Lilla A:s Downs. Hon berättade om en verksamhet där vuxna personer med Downs syndrom varje, eller om det var varannan, fredag ordnade disko för alla som ville komma. Det var fullsatt varje gång och övervägande delen av dem som kom hade också Downs eller andra handikapp.
Så pratade vi om att det är bra att bo i Stockholms län, där det finns både medicinska och mentala resurser och den hjälp man kan tänkas behöva, kontaktnät, kunskap, olika slags verksamheter.
Så konstaterade vi också att om Lilla A i framtiden skulle vilja gå på ett "vanligt" disko, kanske hon skulle bli mobbad. Eller nobbad.
Och jag gick från hopp till förtvivlan, eller åtminstone oro. Från att känna att "vi är inte ensamma" och "det finns ju mycket värre handikapp", till att fundera över framtiden igen. Inget inbjudningskort till födelsedagskalas som alla andra ska gå på. Inte få vara med.
Barn kan ju vara så elaka. Vuxna med för den delen.