Dagarna kommer och går. Lilla A är sju och en halv månader och lika länge har vi befunnit oss i handikappvärlden. Eller rättare sagt, vi står på tröskeln, har inte hunnit träffa så många människor ännu, inte lärt oss så mycket. Jag går ut och in ur chock- och sorgfasen - fast jag vet egentligen inte om jag varit i chockfasen eftersom jag visste att livet är oförutsägbart. Men nu har jag kommit till något slags nyorienteringsfas, en fas där jag måste acceptera och styra om. Vi vet inte vad livet från och med nu kommer att innebära. Det vet man aldrig med barn, men förmodligen ännu mindre med ett funktionsnedsatt barn.
Jag förbereder mig på att Lilla A kommer att få höra "Nej jag vill inte leka med dig" och hur vi ska hantera det. Jag undrar hur det kommer att vara med ett barn som utvecklas långsammare och hur mycket mer tålamod jag måste ha.
Samtidigt - vad har jag för alternativ? Jag kommer ju alltid att finnas vid mina barns sida, vad som än händer.
Men ändå. Jag är både lite förvirrad och kanske lite rädd. Även om jag är säker på att allt kommer att gå bra, måste jag på något sätt omdefiniera mig själv.
Jag får lära mig att ta en sak i taget.
Jag förbereder mig på att Lilla A kommer att få höra "Nej jag vill inte leka med dig" och hur vi ska hantera det. Jag undrar hur det kommer att vara med ett barn som utvecklas långsammare och hur mycket mer tålamod jag måste ha.
Samtidigt - vad har jag för alternativ? Jag kommer ju alltid att finnas vid mina barns sida, vad som än händer.
Men ändå. Jag är både lite förvirrad och kanske lite rädd. Även om jag är säker på att allt kommer att gå bra, måste jag på något sätt omdefiniera mig själv.
Jag får lära mig att ta en sak i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar