Ser fram emot att slippa sondmatningen

Lilla A äter fortfarande via sond, som går genom näsan ner till magen. Inte helt ovanligt för barn med Downs syndrom, har jag förstått. Vi måste mata henne var tredje timme och visserligen är hon en bebis, första året är väl väldigt stökigt, bökigt och pyssligt, så att säga, för alla barn. Men ändå.
Om ett par veckor ska hon dock få en "knapp på magen" inopererad, och förstås träna att äta på det gamla vanliga sättet. Det är sväljandet som hon har svårt för.
Hur som helst - vi vet inte exakt när operationen kommer att bli av, men hoppas förstås på så snabbt som möjligt. Nu sitter vi med en spruta och matar in genom sonden. Lite bökigt är det allt. Men man klarar det mesta och när den här perioden är över kommer vi att glömma hur jobbigt det var, hoppas jag i alla fall. Min mamma påminde mig tidigare i somras om att min äldsta brorsdotter länge var allergisk mot mjölk och hur stökigt det faktiskt var. Nu är jag inte inblandad så värst mycket i hennes vardagsliv eftersom vi bor ganska långt ifrån varandra, men jag minns ändå att man kokade egen välling till henne, gjorde egen gröt och så vidare. Jag minns att vi gjorde det, men inte hur jobbigt det var. Så hoppas jag att det blir med sondmatningen också. Det ska bli väldigt skönt att slippa tänka på var hon har slangen och det blir skönt att hon inte längre kan dra ut den.
För övrigt har Lillsmurfen lärt sig ett nytt uttryck: "Sluta tjata hela tiden". Han tjatar om det hela tiden.