En löjlig liten sorg

Lilla A har långt, fantastiskt, tjockt, brunt hår. Som jag, som min mamma, som min mormor. Eller långt har egentligen ingen av oss haft mer än jag några år. Men tjockt var det och är det. Jag kan sörja att det inte kommer att gå i arv längre. Jag kan också sörja att hon inte kommer att bli lång som jag, personer med Downs blir generellt kortare. Lillsmurfen kommer med stor sannolikhet inte heller att bli så lång.
Och jag vet att detta är världsliga ting och att det liksom är lite löjligt. Men jag tänker att jag måste få tänka alla tankar, även löjliga, ty människan är också löjlig. Även jag.