Tillbaka till vardagsvardagen

I fyra veckor har jag varit lyxhustru, det vill säga pappan har varit hemma och skött lämning, hämtning och matlagning. I dag tog det slut. I dag började han andra året på sin utbildning och i morgon är det september. Hej höst. Hej förkylningar. Hej mörker. Men på onsdag har jag i alla fall en dags föräldraledigt.

God natt. 

Jodå, än kan tanten spela bastuba

I dag: tippen med en massa grejer, lekplatsen, äta, sova, lekplatsen igen, äta, gå till återvinningen plus en promenad. Och mitt i allt kom en gammal kompis och spelade med mig! Jag har inte spelat på två år. Roligt! Och Lillsmurfen spelade munspel. Blås som blås.
God kväll!

I mina tankar just nu: Kenya, Sverigedemokraterna, Mulle och konsten att uppfostra barn

Senaste veckorna har fyllts av rapporter om tiggare, reklam i tunnelbanan, flyktingar som dör på havet eller i lastbilar, partier som vill begränsa invandringen och EU som säger att det inte går. Eftersom alla länder i unionen har åtagit sig att ta emot ett visst antal flyktingar. Så är det med det. Det är en stor och komplicerad fråga, men jag skräms av debattklimatet lika mycket som i mitt förra inlägg, skräms av att ordet "volymer" förekommer. Det är trots allt människor vi talar om, kan vi inte, om frågan än är stor, hålla oss på en viss värdighetsnivå?
Förutom det har jag ägnat några tankar åt de familjer som befinner sig i Kenya för att åka hem med sina (adoptiv)barn efter sju månader tillsammans. Senaste budet är att det inte blir ett domstolsavgörande förrän 18 september. Hur skulle du känna om någon efter sju månader med din bebis sa att du inte får vara förälder längre? (Fast rent juridiskt är de ju inte föräldrar ännu.)
Sommarvädret fortsätter, i dag var det soligt men något blåsigt och jag och barnen inledde terminens Mulle. Skönt och vilsamt i skogen! Men det är ganska jobbigt att vara iväg ensam med dessa två barn, men ibland önskar jag att jag inte blev så stressad. Ibland tänker jag att jag skulle vilja spela in mig själv på film för att höra hur jag låter. Jag skulle verkligen vilja vara coolare, men jag önskar också ibland att de kunde göra som jag säger. Att inte stå på förarplats i bilen så fort jag öppnar dörren, när de ska sitta i sina stolar. Hur som helst - jag reflekterar i alla fall över mitt föräldraskap och det är första steget till förbättring.
Ja, det var en snabb uppdatering. Nu ska vi titta på film. 

Får man inte gilla samtal och filosoferande i det här landet längre?

Jo, det hoppas jag att man får. Men skräms av hatet som finns överallt, de snabba svaren, saker som folk bara slänger ur sig, obetänksamhet, debattklimatet. Saknar samtalet, de långsiktiga frågeställningarna och lösningarna, över partigränser, över nationsgränser, över generationsgränser. Skräms av att Sverigedemokraterna har stort väljarstöd och av att vi som står i mitten är skrämda och handlingsförlamade. Skräms av att Sverigedemokraterna vill sänka abortgränsen, klippa banden till fackförbunden, av att de vill minska invandringen med 90 procent. Före valet förra året läste jag om en Sverigedemokrat som vill stoppa internationell adoption. Varför? Det kan man verkligen undra.
Vet att en del funderar på att flytta från Sverige. Men vart ska man flytta? Det är hårt klimat överallt, ingen vill ha flyktingar, alla hatar tiggare, ingen vill ha skitjobben men klagar på hemtjänsten, skolan, sjukvården, politikerna, samhället, romerna, grekerna, ungdomarna, de kränkta, de rika, de svarta, polisen, lärarna.
Och jag ser hur vi förstör jorden och bara shoppar. Vad gör vi när vi får klimatflyktingar, när Bangladesh och Maldiverna ligger under vatten? Shoppa och äta chips. Bara jag slipper ta ansvar. De får väl flytta någon annanstans.

Det är nog jag som är annorlunda (och en innerlig tanke till de föräldrar som väntar på sina barn i Kenya)

I dag var det kalas igen, Lillsmurfen gick till en granne i förmiddags och precis innan han gick hem följde jag med Lilla A till en förskolekompis. Kalasfint väder, glada barn. Jag känner inte alla föräldrar i Lilla A:s grupp, kanske beror det på att det faktiskt oftast är pappan som lämnar och hämtar. De flesta är trevliga och de flesta är, förstås, tio eller femton år yngre än jag. Det gör ingenting, men ibland märker jag att vi inte har samma referenser, till exempel till gamla tv-program. Men det är ju inte den största frågan i världshistorien.

I dag försökte jag tänka efter om jag tycker att det är jobbigt att ha ett barn som inte har samma tempo som sina kompisar, som inte säger lika många ord och inte springer lika fort. Jag försökte tänka efter om jag tycker att det är sorgligt för hennes del. Om jag tycker att det är jobbigt att ha ett barn som är annorlunda. Men själv gick jag till Missionskyrkan när de andra i klassen gick på disco (oavsett Missionskyrkan hade jag nog inte varit så intresserad av att gå på disco. Just då. Senare i livet har jag tagit igen danssuget med råge), jag spelade tuba när de flesta andra tjejer spelade tvärflöjt, läste Karin Boye när de flesta andra målade läpparna med läppglans (ha, ha, det är jätteskönt att vara såhär generaliserande. Självklart läste fler än jag Karin Boye. Och jag hade läppglans jag också. Med apelsinsmak). Jag fick barn via adoption när jag var 41. Fick ett magbarn med Downs syndrom när jag var 42. Jag är van att vara annorlunda. Så jag kom fram till att jag inte tycker att det är särskilt jobbigt att ha ett annorlunda barn. Inte just nu. Hon är hon. 

Och lite om familjerna som befinner sig i Kenya och väntar på sina barn. Jag såg ett nyhetsinslag om dem i dag. Det är en förfärlig situation och jag har faktiskt inte riktigt tagit in det. Kan inte. Känner bara med dem så mycket. Jag kommer ihåg när Lillsmurfen hade kommit. Då skickade jag ett mejl med ett foto på honom till alla möjliga gamla vänner och bekanta, för att tala om att han äntligen hade kommit. En av dem skrev tillbaka: "Grattis! Är det adoptivsonen?" Jag vet att jag tänkte att vaddå, är han min adoptivson? Han är ju bara min son helt enkelt. Det tror jag att familjerna i Kenya också tänker, de är våra barn. Jag hoppas att allt går bra. 

En kalasdag

En riktigt varm och solig dag. Vi åkte till stan. Jag, pappa och barnen lekte i Vasaparken och fikade, Storasyster och pappan shoppade och sen åkte vi till ett 60-årsmingel. Ute nästan hela dagen alltså, fantastiskt i värmen men tröttande. Och även om det är intensivt att hela tiden passa dessa klättrande, fotbollsspelande, kladdande barn, känner jag en oerhörd tacksamhet att jag får dela deras tid. 

Sista generationen adopterade?

Nej, så får det väl inte bli? Men ibland undrar jag, eftersom antalet internationellt adopterade barn till Sverige blir färre. Och ibland hakar det upp sig i länderna där barnen är födda. I går läste jag om två svenska familjer som befinner sig i Kenya sedan flera månader tillbaka och där umgås med sina barn, barn som de ska adoptera. Jag har inte satt mig in i hela ärendena, men det är inte Sverige som krånglar, det är Kenya, av flera anledningar. Nu är det inte säkert att de får åka hem med sina barn. Föräldrar som åker hem utan barn. Lika sorgligt oavsett om det har hänt något i adoptionsprocessen eller under förlossningen. Det är förfärligt.

Barn behöver föräldrar, föräldrar behöver barn. Låt oss därför hoppas att adoptionerna fortsätter i många år till. Och nej, jag har inte hört att det skulle vara någon risk att det inte skulle vara så, men jag är faktiskt inte så insatt i adoptionsläget just nu. Jag hoppas att det går bra för familjerna i Kenya och för alla framtida adoptivföräldrar. 

På hemmaplan bara fortsätter värmen - underbart! I dag efter jobbet åkte jag, min pappa på besök och barnen och badade en stund. Middagen åt vi sedan på altanen. Vilket lyxliv vi lever. 

Äntligen har skolan kommit igång

I går började de flesta skolan i vår kommun, så även Storasyster. Som 14-åring är det inte lätt att få sommarjobb och kompisarna är hemma då och då under sommarlovet. Min åsikt är helt enkelt att sommarlovet är för långt. Det är svårt för föräldrar att ta ledigt hela sommarlovet, det är inte lätt för barnen att ha något att göra hela sommaren. Är de små går de på fritids men det kanske inte heller är kul om inte alla kompisar är där. Som ung tonåring finns inga jobb och alla familjer har inte råd med vare sig läger eller utlandsresor. De senaste tre veckorna har det blivit mycket tittande på nätet. I går träffade hon i alla fall några kompisar och det är skönt att terminen är igång.

Klart slut. 

Får man inte säga vad som helst i det här landet längre?

Svar: nej, det får man faktiskt inte. Det har man egentligen aldrig fått, åtminstone inte offentligt. Det finns yttrandefrihet men det finns också lagar och moraliska kompasser. Nu lever vi med internet och sociala medier. En fantastisk möjlighet. Men varför har debattklimatet blivit så hårt? Varför måste allting dras till sin spets och varför är det så enkelt att ösa ur sig vad som helst bara för att det står på sociala medier? Vad man än skriver (eller i alla fall vad vissa skriver) blir påhoppat direkt. Finns det inte plats för samtal längre? Tiggerifrågan till exempel. Det är en stor, svår och viktig fråga. Viktig för att många människor som tigger kommer från andra EU-länder. De är vi. Och förresten är alla vi, eftersom vi lever på samma jordklot. Vi förstör samma jord. Snart måste vi hjälpa ännu fler om vi inte räddar jorden.
Abortfrågan är en annan viktig och stor fråga. Bara för att jag har ett barn med en funktionsnedsättning, betyder det inte att jag är emot abort. Men jag tror inte att abort alltid är den bästa lösningen. Men det kanske man inte får säga, för då är det alltid någon grupp som tycker att man är en omodern bakåtsträvare.
Flyktingfrågan. Svår. Stor. Viktig.
Humanism. Solidaritet. Samtal. Andra svåra, stora och viktiga saker. Och nej, alla flyktingar kan inte bo i Sverige, men mig veterligen har vi inte 60 miljoner invånare i det här landet, vilket betyder att de flesta flyktingar inte bor här. Vi måste väl kunna samtala med varandra om det här? Reclaima samtalet, det får bli mitt politiska inlägg i dag. Anklaga inte innan du lyssnat. Oj vad svårt, men jag ska försöka leva så själv.
För övrigt har vi både i går och i dag tagit cykelturer, Lillsmurfen på egen cykel utan stödhjul och utan "hjälpstång." Han är en hejare och gillar det mycket. Tack sommaren för att du kom tillbaka. Och tack den som uppfann cykeln. Humanismen får vi uppfinna tillsammans, varje dag. 

Att släppa taget

Det finns många sätt att släppa taget på. Två av dem är att förstå att ens barn har det bra trots att man själv är borta med jobbet i ett och ett halvt dygn. Att släppa iväg ett av barnen på en cykeltur med grannen och lita på att de vet att de ska stanna när trottoaren tar slut. Det finns många fler sätt att släppa taget på, men ibland är det jobbigt.

I helgen har pappan städat förrådet, tvättat bilen och klippt gräset. Vi andra har plockat blåbär, gjort blåbärspaj, sprungit i vattenspridaren, lekt i lekparken, ätit muffins, bytt sofföverdrag och dammsugit soffan. Nu är det snart sovdags. 

Dåligt samvete botas med feber

Febersäsongen är redan här. I dag ringde de från förskolan till pappan och sa att Lillsmurfen hade feber, så han fick komma hem. Bättre i i kväll, men fortfarande lite feber och ont i huvudet. Och jag som ska vara borta två dagar med jobbet och tänkte att jag skulle ha lite dåligt samvete för att jag inte är hemma, men det behöver jag inte ha, det förstår jag nu. Lillsmurfen är så stor att han förstår att jag är borta en kväll eller en natt. "Jaha, jag förstår", sa han bara när jag sa att jag skulle vara borta.
Lilla A är det värre med, hon är väldigt mammig nu. Men, de har ju det bra med pappan och jag träffar mina barn mycket. Jag kanske trivs med att ha dåligt samvete - jag måste jobba på att inte ha det. Det tar bara energi.
Utvecklar detta en annan gång. Nu ska jag snart sova. 

Måste det vara svårt att ha ett barn med funktionsnedsättning?

Överallt läser jag att föräldrar, släktingar, vänner till en person med någon form av funktionsnedsättning måste kämpa för att personen ska få det stöd och resurser som den har rätt till. Varför är det så? Måste det vara så? Själv upplever jag att vi inte har behövt kämpa så mycket, varken med Lilla A eller Lillsmurfen. Han har ingen funktionsnedsättning, men behövde längre tid på sig än de flesta andra för att skolas in på förskolan (för adopterade kan det ta längre tid). Det var inga problem. Lilla A har inte heller haft några problem i förskolan, upplever vi.
Pengar, personal. Jag förstår att det handlar om det. Men det måste också handla om samarbetsvilja och prioriteringar.
Mer går förmodligen att säga, men det är jag för trött för att göra nu. Vaknar tidigare än barnen just nu, i morse vaknade jag klockan fem.
God afton. 

Fyra år senare: snart klar

När Lillsmurfen kom köpte jag denna bok, en "ditt-första-år"-bok för adopterade. Mer om hur föräldern/föräldrarna fick det magiska telefonsamtalet från ett annat land om att de har ett barn, än om din första tand. Nu börjar jag äntligen bli klar och inser hur otroligt mycket som har hänt i allas våra liv de senaste åren. I dagarna är det fyra år sedan vi kom hem från vår första resa till Ryssland. Resten är historia, som det heter. 

Nu har värmen kommit och i fredags kväll badade vi. I förmiddags var jag och barnen i lekparken en och en halv timme. Snart ska vi till Lillsmurfens kompis för ännu en lekfylld eftermiddag. Och första veckan i förskolan har gått alldeles utmärkt. 

Sista generationen med Downs syndrom?

Jag känner mig väldigt gammal. Jag hänger inte med. Personer som blir föräldrar nu, som de allra flesta är yngre än jag, tar reda på vilket kön barnet i magen har. De vill veta om barnet bär på någon kromosomavvikelse. De vill veta om barnet är färgblint. De gör tester. Det är helt naturligt. Eller är det det?
Tiderna förändras hela tiden. Att jag skulle ha en e-postadress, eller flera, trodde jag inte ens när jag utbildade mig till journalist i mitten av -90-talet. De som blir föräldrar nu är födda 1989. Och 1990. Jag fick min första e-postadress 1997, när de började i skolan. Att ta reda på barnets kön är därför helt naturligt för dem. Inte för mig. Man får göra det, eftersom man kan, men jag och vi tyckte inte att det spelade någon roll. Adopterar man får man inte välja vilket kön barnet man får har.
Vad händer om detta är den sista generationen som föds med Downs syndrom? Hurdana liv kommer de att få?
Skrämmer tanken, eller är den skön? 

Och plötsligt går han sista året i förskolan

Tiden går fort. Alldeles för fort, känns det ofta som. Lillsmurfen fyller snart fem och nästa år börjar han i förskoleklass vilket på många sätt känns skönt - han utvecklas mycket, funderar på saker och ting, lär sig bokstäver och siffror, rimmar, hittar på historier. Han växer också och blir en aning lugnare för varje dag. Kanske han inte är fullt lika busig om ett år. Vilket ju är både lite tråkigare och skönare. Men att han i dag började sista året i förskolan, det kan jag inte riktigt ta in. Han har blivit stor! Och jag tycker fortfarande att det är jobbigt att lämna på förskolan, om han blir ledsen. I dag lämnade pappan och Lillsmurfen blev inte ledsen, bara Lilla A, men båda hade det bra, båda är sociala och båda behöver den stimulans bara förskolan kan ge. Jag minns det som i går och samtidigt som i ett töcken när han började förskolan och Lilla A var nyfödd. Då hade han varit hos oss bara 13 månader och hade en lång inskolningsperiod. Det var kämpigt, på många sätt. Och jag har fortfarande lite dåligt samvete över att jag var hemma med honom så kort tid, men han har det bra. Det hade han då också. Det är bara det att tiden aldrig kommer tillbaka - kan man inte åtminstone få tänka på det och bli lite nostalgisk? Tänka på öppna förskolan, på babyrytmik på Junibacken, på första pulkaåkandet och på att jag kände mig som en slav. Jag skrev om den tiden också i bloggen. Jobbigt var det. Men det gick fort över. 

Jag hade inte heller tänkt att få ett barn med Downs syndrom. Elleradoptera för den delen.

Häromdagen ramlade jag över Blondinbellas blogg. Hon är ju vuxen nu och har barn (har hon till och med två?). Hon skrev att hon gjorde kub-test när hon var gravid för att bland annat se om barnet hade Downs syndrom. Så att hon skulle vara förberedd. Man får ju göra som man vill med tester, men jag undrar ändå om man kan vara förberedd. På vad livet kan innebära. Ibland, eller ganska ofta, blir det ju inte som man tänkt sig. När jag tänkte mig hur livet skulle bli, tänkte jag varken att jag skulle adoptera eller få ett barn med Downs syndrom. Ibland tror jag att vi vill kunna planera våra liv in i minsta detalj. Men då är det ju inte livet. Livet bara händer och rätt så ofta händer det oväntade saker. Ett kub-test kan inte ändra på det. Tror jag. Händer inte Downs syndrom, händer något annat.

I morgon ska jag börja jobba igen. Om inget oförutsett händer.