Sista generationen med Downs syndrom?

Jag känner mig väldigt gammal. Jag hänger inte med. Personer som blir föräldrar nu, som de allra flesta är yngre än jag, tar reda på vilket kön barnet i magen har. De vill veta om barnet bär på någon kromosomavvikelse. De vill veta om barnet är färgblint. De gör tester. Det är helt naturligt. Eller är det det?
Tiderna förändras hela tiden. Att jag skulle ha en e-postadress, eller flera, trodde jag inte ens när jag utbildade mig till journalist i mitten av -90-talet. De som blir föräldrar nu är födda 1989. Och 1990. Jag fick min första e-postadress 1997, när de började i skolan. Att ta reda på barnets kön är därför helt naturligt för dem. Inte för mig. Man får göra det, eftersom man kan, men jag och vi tyckte inte att det spelade någon roll. Adopterar man får man inte välja vilket kön barnet man får har.
Vad händer om detta är den sista generationen som föds med Downs syndrom? Hurdana liv kommer de att få?
Skrämmer tanken, eller är den skön?