Gott nytt år!

För alla leksaker vi har hällt ut och inte plockat upp. För alla kilon vi inte har gått ner. För alla kompisar vi inte har träffat. För alla projekt vi har startat men inte slutfört. Nästa år kommer att bli ungefär likadant, vi kommer att ha en massa ambitioner och en del kommer att bli bra, andra mindre bra.
Det finns ändå något vilsamt i det. Vi blir aldrig färdiga och det är som det ska.
Med önskan om ett fredligt, vänligt, öppenhjärtigt, roligt, vackert nytt år där vi möter olikhet med nyfikenhet och inte skepsis, där alla får blomma ut och utvecklas. Med önskan om att det blir lugnt både i riks- och världspolitiken. Det är ett nytt år - vi har faktiskt chans till förändring.
Och jag, jag är trots allt dotterdotter till en blomsterhandlare, så även om bordet är kladdigt och golvet smuligt, så hade vi blommor på bordet i dag! Gott nytt år!

Det är klart att jag vill att mina barn ska bli så självständiga som möjligt. Men förstå att ingen klarar sig själv.

Är det inte det livet går ut på - att lära sig att klara sig själv men ändå förstå att man måste hjälpa varandra och ta emot hjälp? Alla behöver hjälp. Men det är klart att jag funderar extra mycket på hur självständig Lilla A kommer att bli, vad hon kommer att behöva hjälp med, om hon kommer att få den. Eller - jag kanske inte ska fundera så mycket. Det blir som det blir. Jag vet bara att det hänt otroligt mycket i både forskning och attityd de senaste fem, tio åren om och mot personer med Downs syndrom. Jag får tänka på det som en av läkarna sa när hon föddes: "hon kommer att få ett bra liv".
I dag har vi varit på vårdcentralen för lite olika ärenden och sen åkte vi till stan och lämnade skulptur på auktionshus, åt, handlade lite grann. Vi var borta sex timmar, en heldag med andra ord. Och jag måste säga att jag är imponerad av mina barn som hela tiden hade gott humör. Fantastiskt.
I morgon är det årets sista dag. Det går så otroligt fort. Några nyårslöften har jag inte, men en önskan om att Lilla A börjar äta själv helt och hållet.
God afton. 

Antistress

För några dagar sen slutade jag äta magkatarrsmedicin. Magen blev bättre redan efter några dagar, men det finns vissa situationer jag fortfarande stressas av: klä på overall på ett skrikande barn, konflikter, matvägran. Ja, det är nog bara att gilla läget och lära sig att andas in och ut. Hittade boken "Hantera din stress" i bokhyllan, ska läsa den.
I dag har jag dock åkt pulka i solsken. Bra mot stress. 

Ibland undrar jag hur mycket en liten människa kan klara av på bara ett år

Julen 2011 kom Lillsmurfen till oss, vi kom hem den 20 december. Då hade han varit med om två separationer i sitt liv. Vi hann bara vara hemma några månader innan jag blev gravid. 23 december 2012 föddes Lilla A, när Lillsmurfen var två år, tre månader och fyra dagar. Men hos oss var han bara ett år och åtta dagar gammal (vi fick honom den 15 december). Lilla A hade och har särskilda behov och första våren låg hon på sjukhus och han var hemma med antingen mig eller pappan. Lilla A äter inte själv, tar ganska mycket tid. Vi försöker verkligen tänka på att ge Lillsmurfen tid och jag försöker ge honom egentid med bara mig. Läser på kvällen, badar. Jag tror inte att någon av våra vänner skulle säga att han inte har klarat av allt det som har hänt. (Tror alltså.)
Men ibland undrar jag hur mycket en liten människa egentligen klarar av på bara ett år. Snart är det dags för mig att boka ett par dagar i vår med bara Lillsmurfen. 

I dag tänker jag särskilt på alla ensamma barn

Det är inte svårt att hitta kriser i världen. Syrien, Sydsudan, Ukraina....Med mera. Det räcker väl att titta på den politiska situationen vi har i Sverige; inte är den direkt stabil. Det är lätt att känna oro och särskilt i jultider vill man ju att alla ska ha det bra, ha någon att vara med, ha tak över huvudet, inte känna oro. Men det är inte så. Tänk på alla föräldralösa barn, till exempel.
Jag läser i senaste numret av tidningen från Barnen framför allt, att antalet internationella adoptioner har minskat med 65 procent de senaste åren. 65 procent - det är otroligt många. De flesta barn som kommer i dag har särskilda behov och jag tänker på alla som aldrig får chans att växa upp i en familj, alla de barn som har särskilda behov som växer upp och sedan lever hela livet på institution. Jag kan inte säga att någon ska adoptera ett barn med särskilda behov, för det handlar om just särskilda behov, det tar extra tid, det är extra omständligt. Visst är det så. Alla måste få bestämma själva.
Men tänk vad mycket vi hade missat om inte Lilla A hade varit precis som hon är. Tänk vad mycket de här barnen missar om de inte får föräldrar; de kan inte nå sin fulla potential som människor bara för att ingen vill ha dem.
Ja. Svårt. Men tänk om alla barn kunde få en chans. (Jag hoppas att jag inte låter för präktig, för det vill jag inte.)
God jul. 

I dag för två år sedan fick vårt liv en helt ny erfarenhet

Det var mycket snö den vintern. Det var kallt. Vi tog taxi. Min mamma var här, och Storasyster, och jag var orolig för att lämna Lillsmurfen ensam med dem, i alla fall min mamma som han inte hade träffat så jättemycket eftersom vi bor en bit ifrån varandra. Men allt gick bra, i alla fall verkar det så, såhär ett par år efteråt.
Vi kom in. Jag hade skrivit ett förlossningsbrev och gått profylaxkurs och läst på lite grann. Var förberedd på att det kunde hända precis vad som helst, men tänkte ändå att det väl inte händer någonting, man tar det liksom för givet att livet bara ska rulla på och att man ska bli en såndär mamma som är med i Mama. Perfekt alltså. Med perfekta barn.
För två år sedan, på morgonen på drottningens födelsedag, kom hon ut med akut kejsarsnitt. Hela kvällen och natten hade hon inte velat komma ut. Efteråt var jag helt groggy. Downs syndrom misstänkte ingen av oss, men en läkare kom till mig på kvällen, när pappan hade åkt hem till de andra barnen och min mamma var på väg till mig, och undrade om jag hade hört talas om Trisomi 21, Morbus Down.
– Du menar Downs syndrom? sa jag.
Hon sa ja. Trisomi 21 hade jag aldrig hört talas om att det heter.
Så var det och så är det. Sen har vi kämpat och legat på sjukhus, skrattat, bytt blöjor, träffat andra helt vanliga, speciella, fantastiska, roliga, charmiga och jobbiga barn med Downs syndrom och deras syskon; charmiga, jobbiga och fantastiska även de. Och deras föräldrar. Och gått teckenkurs och lärt oss en massa och umgåtts med våra vänner och fikat och träffat sjukgymnast och provat ut specialskor. Livet har tagit en ny vändning. Och jag tänker att jag, jag är faktiskt en perfekt mamma till mina perfekta barn. (Och jag misstänker starkt att de som är med i Mama också blir arga på sina barn ibland, stressar, får kräks i sängen och vabbar och sliter med läxor. Så det så.)

Kan Downs syndrom lösa Alzheimers?

Ja, det återstår väl att se. Vad man vet i dag är att personer med Downs syndrom är så gott som förutbestämda att få Alzheimers och eftersom dessa personer i dag lever i snitt omkring 60 år, kan man forska kring deras syndrom och Alzheimers. Förut levde personer med Downs syndrom inte tillräcklig länge för att utveckla Alzheimers, helt enkelt.
Det man vet är att den extra kromosomen, nummer 21, producerar amyloid, det ämne som orsakar (eller orsakar vet jag inte, men är en del av förklaringen till i alla fall) Alzheimers. Personer med Downs har ju svårare att komma ihåg saker, svårare att lära sig vissa saker - precis som personer med Alzheimers. Tänk vilken nytta Downs syndrom gör. Gläd dig åt det! Själva gläder vi oss åt att vi har en liten födelsedagsfröken i huset i morgon. Två år! Och att granen är klädd, bland annat med ryska julgranskulor. 

Drömmen om en hel natts sömn

I går var Lilla A vaken sent på kvällen igen. Hon somnade klockan åtta, men vaknade runt tio och somnade inte förrän halv ett. Jag blir väldigt stressad av det, och trött, även om jag vet att det bara är att gilla läget. Ofta när hon inte kan somna om beror det på att hon måste till exempel kräkas, men det gjorde hon inte i går kväll. Sen vaknar hon alltid, med extremt få undantag, på natten och är hungrig. Eller rättare sagt vi antar det, eftersom hon vant sig vid att få mat var tredje timme. Riktigt var tredje timme är det nog inte längre, men hon är helt beroende av mat från slangen på magen, hon äter bara ibland, och alltid väldigt lite, via munnen. Jobbigt. Omständligt. Men vi kämpar på, har liksom inte så mycket att välja på.
Lillsmurfen däremot, sover som en stock och sover fortfarande vid fyra år och tre månaders ålder på dagen. Han behöver det.
Jag - jag har slutat drömma om en vit jul i de här delarna av landet, men det vore väldigt skönt med en hel natts sömn. Kanske till och med två nätters, eller tre, eller fyra, eller....

Litet kalas för liten tjej

På tisdag fyller Lilla A år, i dag hade vi några vänner här på kalas. Är glad för okomplicerad vänskap för stora och små. Är glad för att jag är ledig i två veckor. Är glad för julen. Är glad för att barnen växer, lever och mår bra. Är glad för att de är intensiva, för om de var passiva skulle jag bli orolig.
Nu ska det dock bli skönt att sitta i soffan och titta på tv. 

Hade Maria Alvedon?

Så var det dags igen. Den lilla smurfen vaknade för ett tag sen och kräktes och var varm. I dag efter jobbet köpte jag en julkrubba och funderar nu på om Maria hade Alvedon att ge Jesus, eller hur gjorde de på den tiden?
Ja, himmel och pannkaka. En dag till att jobba i år. Jag är superdupermegatrött. God natt. 

Nu kan julfriden få komma

Tro det eller ej, men födelsedagspresenter och julklappar är inhandlade. Om jag inte kommer på något i sista minuten. I dag kom snö. Nu kan julfriden få komma!
God natt (snart, ska ge Lilla A hennes medicin först). 

När man är såhär hes borde man få vara tyst en hel dag.

Jag är hes och just nu funderar jag på om jag borde gå till jobbet i morgon och vila upp mig, eller om jag ska vara hemma och inte smitta mina kollegor såhär före jul. Det är som semester att gå till jobbet, hemma pratar jag hela tiden; båda barnen har varit hemma även i dag.
Under tiden dricker jag te och äter godis och tänker att nån gång får vi säkert också ett stajlat barnrum och en dotter som sover hela natten. 

Alla borde adoptera. Det är magiskt.

I dag, tre år senare. För alla "Vet du". För alla "Mamma, jag älskar dig i hela världen." För allt bus i din blick, för alla gånger du matvägrar, klättrar, hoppar, gungar, bygger med Lego, leker med dina kompisar, klappar och håller fast katterna tills de blir galna. För alla gånger du kramar Lilla A, för alla gånger du retar dig på henne. För alla gånger du pillar på Storasysters halsband. För allt. Jobbigt och roligt. Du är fantastisk. Tänk vad vårt liv har förändrats sen vi fick dig, i dag för tre år sen, en kall rysk morgon utanför ett hotell. Som vi hade kämpat, fyllt i papper, svarat på domarens frågor, gått föräldrakurs och blivit godkända, skickat bilder, stressat. Sen fanns du bara där.
Alla borde adoptera. Det är magiskt. Läs mer här. 

Lång natts färd mot dag

I går kväll somnade Lilla A runt klockan 22. Vaknade klockan 24, somnade om, vaknade igen klockan 01 och var vaken till 0330, då pappan tog över. Hon somnade om, men när han la henne i sängen klockan 05 vaknade hon igen och jag gick upp.
Nu ska jag ta en kopp kaffe till. Och snyta mig. 

Pepparkakshus och snuva

I helgen har vi bakat pepparkakshus, snutit oss, nyst, bakat pepparkakor, tagit hostmedicin och antibiotika. Nu har jag också blivit förkyld. Igen. Men sånt är livet. Nu längtar jag efter fem minusgrader, snö och solsken så att man kan åka pulka.
God natt. 

Lussefika på jobbet

Missade jobbets fantastiska julbord i går - men vad gör väl det när ens kollegor fixar lussefika?
Och nu doftar köket av lussebulls-bak. Det är bara att låtsas som att stormen inte ska komma. 

Barnakuten och missat Luciatåg

I går kväll blev Lilla A sämre, så jag tog henne till vårdcentralen i dag. Halv tio var vi där. Klockan sex i kväll kom vi hem - från akuten. Läkaren på vårdcentralen ville ha ett utlåtande från en barnläkare, så Lilla A har blivit undersökt av två läkare och en lungröntgenläkare i dag. Ingen lunginflammation, men rosslig, så nu ska hon ta antibiotika i sju dagar.
Jag missade Lillsmurfens Luciatåg i förskolan i dag. Det verkar som att det har gått bra ändå; tur att mormor just nu är här och gick och tittade på honom. Det känns kanske värre för mamman att redan ha missat ett Luciatåg. Nu: sova.

Vab på dagen, fest på kvällen

Är inne i en vab-period (vård av barn) igen, eller det är man då och då under småbarnsperioden. Både Lillsmurfen och Lilla A har varit hängiga, Lilla A har haft feber. I morgon hade jag tänkt jobba, men vi insåg i kväll att hon fortfarande inte är bra. I morgon blir det vårdcentralen. Lillsmurfen får gå i förskolan, de ska ha Luciatåg på eftermiddagen. (Utomhus. Hoppas att det inte är likadant skitväder som i dag.)
I går var det i alla fall jobbets julfest - jag var där! Vab på dagen, fest på kvällen. I dag var jag hemma halva dagen ungefär, var på jobbet klockan 14 och jobbade några timmar. Ja, sånt är livet. Påminner mig själv om vad min gamla klasskompis sa till sin mamma en gång för många år sen: "Har man barn så har man."
God natt. 

En idoldyrkan vuxna inte förstår, lera och blåst

I dag var en likadan dag som i går, förutom att ingen hade feber. Pappan pluggade, jag, Lilla A och Lillsmurfen var en stund i lekparken och för övrigt inne och lekte med lera, åt, läste, tittade på tv och lekte med tåg. Storasyster däremot, hon gick upp i ottan för att ta första bussen 0630. Hon kom hem klockan 18. Hela dagen har hon ägnat åt sina idoler The Fooo, först med att stå i signeringskö, sen vänta utanför deras studio i regn och blåst. Det är sådant den här bonusmamman inte förstår. Eller förstår kanske jag gör, men det var väldigt längesen jag ägnade en hel dag åt mina idoler på det sättet; om jag nånsin gjort det. Men hon verkar glad och jag är glad för jag har lyckats sortera en del tvätt och diskat och tvättat, trots att båda barnen varit med mig hela dagen (jodå, pappan har ryckt in ibland men han har ju som sagt pluggat också). Kanske jag håller på att få upp rutinen. Eller så börjar barnen bli större.
God afton. 

Feber, inställt kalas och förskoleanknytning

I dag skulle Lilla A och hennes kompisar från Tittut ha haft kalas, för att fira alla barn som fyller år mellan oktober och februari i gänget. Eller rättare sagt, några hade kalas, men vi var tvungna att stanna hemma eftersom Lillsmurfen hade feber när han vaknade. Pappan gick på Storasysters dansuppvisning, vi andra gick en stund till lekparken och tillbringade resten av dagen hemma. Lillsmurfen är redan bättre.
I går slutade hans bästa fröken på förskolan, för att börja ett nytt jobb. Jag var orolig att han skulle bryta ihop och började fundera på alla teorier om adopterade och anknytning och adopterade och deras anknytning i förskolan. Man får tänka på att alla adopterade har varit med om minst två separationer och när de börjar i förskolan, kan den miljön påminna om barnhemmet, som inte alltid är ett glatt minne. Men det verkar gå bra för honom, han är ju ganska stor nu och har gått ett tag i förskolan. Hoppas att den nya fröken är minst lika bra, vi får se hur det blir på måndag.
För övrigt är vädret jättetråkigt, tvätten osorterad och jag ska snart byta från linser till glasögon.
Over and out. 

I Ryssland överges de flesta barn med Downs syndrom

Vi har fått en ny uppgift i livet: att arbeta för att personer med funktionsnedsättningar, till exempel Downs syndrom, inkluderas i samhället. På riktigt. Utan att bli bemötta med nedsättande kommentarer eller bli ett slags maskot. Inkluderade. På riktigt. Kanske har vi en särskild uppgift att arbeta för att dessa personer i till exempel Ryssland får ett bättre liv. I Ryssland överges de flesta, jag har hört hälften men också åtta av tio, barn som föds med Downs syndrom, ofta redan på BB. Det finns ingen plats för dem i samhället. Jag vill påminna om att för bara ungefär 40 år sedan rekommenderades de nyblivna mammor som fött ett barn med Downs syndrom i Sverige att lämna bort barnet. Till exempel Mats Melins mamma; Mats Melin som nu är en kändis och har spelat in flera långfilmer och reklamfilmer och stått på otaliga teaterscener i Sverige, senast i Trollkarlen från Oz.
Några av dessa barn i Ryssland får växa upp på barnhem som förhoppningsvis är bra. Men barnhemmen i Ryssland är överfulla och som bekant är de ryska adoptionerna åtminstone till Sverige just nu stoppade. Läste just att det finns omkring 600 000 föräldralösa barn i Ryssland. 600 000. Det är som....hela Göteborg, om inte mer.
Nu tror jag inte att vi kan lösa hela den här situationen, men med det liv vi nu har, brinner våra hjärtan extra för ryska föräldralösa barn, med eller utan Downs syndrom. 

Tre snabba om dagen: stök, kusinbesök och nyval

Nyval. Extraval. Kunde jag inte tro, ville jag inte tro. Känner mig orolig. Däremot har en av mina kusiner varit på blixtvisit hos oss en stund i kväll, roligt! Vi har inte setts på fem år (han bor i Malmö) och mycket har hänt i båda våras liv.
Tredje saken: det är jättestökigt hemma hos oss. Men jag tänker att det kommer en tid för allt. Att ha ett katalogfint hem kommer det en tid för också. Kanske. Nån gång i framtiden. 

Läser om ett eventuellt adoptionsstopp i Kenya. Känner för alla dem som befinner sig i berg-och-dal-banan adoption.

I helgen kom ett besked att de kenyanska myndigheter beslutat att stoppa alla internationella adoptioner. Det är inte bekräftat, men jag känner så för alla dem som är i landet för att adoptera. För de som vill adoptera och står i den långtråkiga och ovissa kön. Tänker på de barn som väntar på sina föräldrar. I dag tänder jag ett extra ljus för dem. Det är en sådan berg-och-dal-bana att adoptera och jag önskar att det skulle gå fortare, för allas skull.
Här kan man läsa om Kenya på Adoptionscentrums hemsida.