Vi säger hej då till oktober genom magsjuka (?), nej till debattartikel och stök

Å, vad det går fort att stöka ner trots att man just har städat. Men det är bara att gilla läget och vänta tills nästa gång mamma kommer;-). Det mesta kan jag leva med så länge jag får dansa en liten fredagskvällsdans med mina barn när pappan testar den nya stereon (eller vad det var).
I dag har jag känt mig hängig och misstänker att jag faktiskt kommer att bli sjuk. Jag, Lillsmurfen och Lilla A var ute en sväng och handlade och Lilla A spydde i bilen. Inte kul. Vi får se hur det går.
SvD sa nej till debattartikeln. Jag funderar på att skicka den till Aftonbladet. Men inte i dag. Nu ska jag snart gå och lägga mig. Jag fryser faktiskt.
God natt och krya på oss. 

Sådär, nu har man skickat in en debattartikel också

Jahapp, det var det. Men om den blir "antagen" vet jag ju ännu inte. Nåt mer kanske jag inte ska säga i dag. Har tänkt på rädsla, fördomar, normen, avvikande. Men det kan jag skriva om en annan gång. En annan gång kan jag också skriva att det är väldigt stökigt hos oss nu, med ett par möbler som vi inte vet var vi ska göra av och lekrummet rensat eftersom pappan målade där i helgen. Men det ordnar sig säkert. Lilla A vill ju ändå bara spela på kastrullock och Lillsmurfen bryr sig inte om det är leksaker på golvet, bara han får titta på Ipaden sin timme om dan, läsa bok och klättra lite, blir han glad.
Vi är trötta. Lillsmurfen hostar. Hej november. 

Nä, inte vill man vara en ängslig Stockholmsförälder

Jag har en kompis som brukar påminna mig om att jag inte får bli en ängslig Stockholmsförälder. Det är hennes uttryck för föräldrar som oroar sig för vad andra ska tycka, föräldrar som måste göra rätt, till exempel ha aktiviteter för barnen varje helg, läsa de rätta böckerna, börja lästräna, ridträna, träna fotboll, basket, innebandy....you name it. Helt enkelt är oroliga för att barnen ska halka efter. Eller bli mobbade. Eller inte ha de rätta kläderna. Eller det kanske är föräldrarna som måste ha de rätta kläderna, den rätta barnvagnen, piffa upp sig trots att man faktiskt inte orkar, ha ett välstädat hem OCH jobba heltid OCH ha det bästa och mest fantastiska sociala livet. Vara ängslig i största allmänhet. Att inte vara rätt, göra rätt, säga rätt.
Nej, sån vill jag inte bli och känner mig just nu väldigt tacksam för att vi tillbringar helgerna hemma, eller gör en aktivitet bara en av helgdagarna. Den aktiviteten kan vara att gunga i lekparken. Jag är också tacksam för att jag avstod Lillsmurfens dans på tisdagar. För förskolebarn räcker förskolan som stimulans. Och just nu hostar och snörvlar i stort sett samtliga i familjen. Vi behöver vara hemma och vara oändliga.
I går sa en annan kompis, en av dem jag var på Junibacken med, att jag är en supercool och bra mamma. Och vad andra tycker tänker jag helt enkelt strunta i.
God natt. 

Tack för den här gången Astrid, vi ses nästa gång!

Samtidigt som jag njuter av mitt nya oplanerade hemmaliv, inser jag att vi har någonting bokat varje helg till jul, nästan. Det är det ena kalaset efter det andra, bland annat. I dag var jag och barnen på Junibacken med några vänner. Trevligt! Fast i går var vi förstås hemma och gjorde i stort sett ingenting. Var bara iväg och handlade och resten av dagen regnade det så vi var inne. Det är ganska skönt med hösten på det sättet, även om jag inte gillar höststormarna.
Nu sover båda barnen. När vi kom hem hade pappan målat hela lekrummet. Det går framåt!
God afton. 

Häromdagen såg vi filmen Any Day Now och jag undrar hur långt vi har kommit. Egentligen.

Filmen Any Day Now, från 2012, har inspirerats av själva livet. Den handlar om ett homosexuellt manligt par som 1979 tar hand om en pojke med Downs syndrom, som inte lever ett särskilt bra liv med sin drogande mamma. Pojken får ett bra liv, han får gå i skolan, han blir omhändertagen, får ett eget rum, leksaker, mat. Alltså ett liv som alla barn ska ha. Men eftersom detta var 1979 slutar det med att pojken inte får bo kvar hos dem. Att vara homosexuell var inte okej på den tiden. Och att vara ett homosexuellt par och adoptera ett barn var absolut inte okej. Men - det är det inte nu heller. Hur bra förälder man än är. Man kan bli godkänd i Sverige, men inget land (mig veterligen) vill att homosexuella ska få adoptera, så det tar stopp. Ryssland vill inte ens adoptera till heterosexuella i länder som godkänner homosexuella att ingå äktenskap, om det inte finns ett särskilt avtal och det finns det som bekant inte mellan Ryssland och Sverige.
I filmen är det mer okej att vara biologisk mamma, då får man sitt barn, även om är drogberoende och inte tar hand om sitt barn. Är det så i verkligheten även nu, i Sverige 2014?
I filmen sägs det att ett barn med Downs syndrom inte kommer att lära sig särskilt mycket, aldrig gå på universitetet, inte jobba. Tack och lov att det har förändrats, även om det finns många fördomar kvar.
Ibland undrar jag faktiskt hur långt vi har kommit. Egentligen. Det finns mycket kvar att kämpa för. 

Nu känner jag att det finns hopp även för oss

Framåt men långsamt som sagt. Nu har vi bott i vårt hus i tre och ett halvt år. Pappan har isolerat hela övervåningen, satt upp väggar, spacklat, lagt golv. Med mera. Det är inte riktigt klart, men ganska. Eller typ lite grann är klart. Lekrummet ska målas och fixas lite med, äntligen. I dag kom en byrå och en lådställning från Ikea. Så det kanske finns hopp även för oss. 

Födelsedag och matträning

I dag fyller pappan år. Hurra för honom! Han hade nog aldrig tänkt att han skulle bo i Sverige, ha tre barn, läsa till fritidspedagog och ha en fru som (i princip) spelar bastuba. Men nu är det så! Hurra! Fast det blev ingen lyxig middag, falukorv och pasta. Jag var på matträning med Lilla A (och Lillsmurfen hjälpte som vanligt till med glassen) och det tog en halv evighet att komma hem, så det var bara att laga mat, leka lite, läsa bok, natta.
Matträningen går nog framåt, men jag tycker att det är svårt att se det. Nutritionssköterskan säger dock att första gången Lilla A var hos henne, ville hon knappt smaka på någonting och fick ont i magen eftersom det läckte än mer. Nu kladdar hon med maten, leker med skeden och tallriken och ibland matar hon mig. Hon tar in mat i munnen och ibland tuggar hon. Så jag får lita på sjukvården. Framåt, men långsamt.
Den berömda debattartikeln har jag filat på i kväll. Kanske blir den klar i veckan. Framåt, men långsamt får sammanfatta vår dag.
God afton.

Städa. Tvätta. Laga mat. Och lite dockteater.

I går gjorde vi det vanliga: tvättade, städade lite, lekte en stund i lekparken, åt, sov, tittade på tv. Lillsmurfens matvanor är fortfarande ganska sporadiska, men han växer i alla fall. Lilla A är livlig och aktiv, babblar, står, går snart, skrattar. Storasyster är mest på sitt rum; ibland möts dock våra cirklar.
Att städa i vårt hem är ju nödvändigt, men efter en stund kan det vara lika stökigt som förut, kastrullocken kan ligga ute på golvet igen fast man nyss la in dem i skåpet. Det är den åldern nu på Lilla A. Och jag försöker att njuta även av kastrullock på golvet, för snart är den tiden över. (Men ibland är det jobbigt.)
I dag var jag och Lillsmurfen med ett par kompisar på dockteater, Beatrix värld, om Beatrix Potter. Jättebra! Och skönt för både mamma och barn att vara bara två några timmar.

I morgon är det en ny vecka. Hostan och snuvan håller i sig, men ingen är direkt sjuk. I morgon ska vi på matträning i Solna. Dags att ta nästa steg som jag tror blir att ta bort ett mål mat så att Lilla A förstår att hon ska äta genom munnen när hon blir hungrig.
God afton. 

Plötsligt...

händer det. Mamman målar naglarna. Men nu måste hon ta hand om Lilla A, som både har somnat och vaknat. 

En jätteslö dag

I dag har jag lekt hund, läst bok, gjort pannkakor, moppat köksgolvet. Och vilat medan barnen sov. Jättelänge. Båda två. Samtidigt. Jätteslött. Uppenbarligen behövde vi det. Oktober, hosta, snuva, mörker.
God afton. 

Det är såna här dagar man ska minnas

Om fem, tio, tjugo år ska jag minnas just såna här dagar, när jag var hemma med två halvsjuka barn (magen bättre, fortfarande lite hosta och snuva) och de klättrade på mig, skrattade och bråkade, sov (ett av dem), lekte, tittade på tv och gungade en stund i lekparken. När jag gjorde pannkakor till lunch och Lilla A fortfarande inte åt, men ställde sig upp mer och mer. När Lillsmurfen nästan somnade i soffan men inte ville sova, och när han la sig på kvällen var han så trött att han började gråta för att han inte ville borsta tänderna.
Om tjugo år kommer jag inte att minnas alla leksaker och matrester på golvet.
I morgon är en annan dag. Då ska jag jobba. God afton. 

Att vila i det som är

Nej, jag är inte perfekt på något sätt. Så skönt! Jag kommer aldrig att hinna allt det jag vill och känner att jag borde (jag är fortfarande inte klar med debattartikeln till exempel). Men det gör inget! Sånt är livet. Ambitiös, ja, men man ska vara snäll mot sig själv och se allt bra man gör. Så ska jag tänka i både jobbet och hemma.
I natt somnade Lilla A halv två. Jag är jättetrött nu, men hon är vaken fortfarande. Dålig i magen, i morgon blir det vabb.
Adjö. 

En riktigt slö dag

I dag har vi inte varit ute på hela dagen. Ibland blir det så och det var ganska skönt. Lilla A var lite dålig i magen och väldigt snuvig, Lillsmurfen har hostat en del och så har det regnat från klockan ett. Jag tror att det regnar fortfarande.
Lilla A har hängt en hel del på mig och i mitten av dagen satt jag i fåtöljen med två sovande barn på magen. Lillsmurfen har tittat en del på Ipaden och lekt lite med lera. Pappan har pluggat. Jag gjorde pannkakor till lunch, annars har jag egentligen inte gjort någonting. Inte ens läst gårdagens tidning, som ligger på köksbordet. Dagens har jag inte ens tagit in.
I morgon är förskolan stängd, pappan ska vara hemma. På tisdag räknar jag med att jag måste vabba. Sånt är livet.
Jag och Lillsmurfen var ute bara när vi köpte pizza till kvällsmat (ja, i dag var det en sån dag), men när vi kom hem ville han inte äta. Han har haft en lång period med matvägran. Till slut har han ätit, men vägen dit har varit ganska lång. I dag sa vi nästan ingenting om det och till slut åt han. Ibland vill han att jag ska mata honom och låtsas att han är en katt (se detta inlägg om katten). Ibland behöver han gå på toa, ibland leker han helt enkelt med något annat. Jag har tänkt att det beror på att han är adopterad. Jag har tänkt allt möjligt. Att jag borde träffa mina barn oftare. Men matvägrat är det ju fler barn som har gjort i världshistorien. Det bästa är nog att inte göra för stor affär av det. Eller ska jag tänka om? Är det mig det är fel på? Borde jag tillbringa mer tid med mina barn? Varför vill han inte alltid äta? Varför kommer han på allt möjligt annat han ska göra just då?
I kväll badade jag med ett barn i taget, läste en bok för Lillsmurfen och nattade honom. Pappan nattade Lilla A. Hon sover nu på golvet, men oftast vaknar hon igen och är vaken ett par timmar. Vi hinner inte så mycket annat än att ta hand om barnen. Gräset har vi inte klippt på flera veckor och snart behöver vi ju inte klippa det alls. Jag har i alla fall börjat sortera en del i bokhyllan, vilket jag är stolt över att jag har hunnit. Bokhyllorna ska upp på övervåningen. Någon gång i framtiden, när övervåningen är lite mer klar. När den nu blir det. Vi har ingen sysselsättningsbrist.
Nu är det fotboll på tv och Zlatan sitter på bänken men det verkar gå bra ändå.
God natt. 

Mulle, feber och konsten att njuta av livet

Hösten fortsätter att vara vacker och i dag fick jag och barnen en skön avslutning på Mulle medan pappan städade och Storasyster åkte till stan och shoppade. Lilla A har varit snuvig de senaste dagarna och i dag hade hon feber på eftermiddagen. Lillsmurfen och jag gick till lekparken en stund och sen gick jag hem och lagade mat.
Och, faktiskt, jag tycker att livet känns lite lite lättare efter våra första snart två år med två småbarn. I dag njöt jag riktigt mycket i solen.
God natt.

Det är ändå någonting vilsamt med hösten

 Jo, visserligen är alla förkylda och det är mörkt. Men det finns ändå något vilsamt över hösten. Man är inne, tar det lugnt och behöver inte stressa över allt man "ska" göra. Men trött är man ju... I går var jag i Skellefteå hela dagen, på Dans i skolan-biennal. Åkte hemifrån klockan sex på morgonen och kom hem halv tio på kvällen.
Nu har Lilla A precis somnat. God natt.

Tänk att den här gulliga pojken är vår son

I dag för tre år sen hade vi enbart Storasyster. Vi väntade, samlade papper, jobbade, gjorde läkarundersökningar och samlade mer papper. Då skrev jag det här inlägget:
I december 2011 förändrades allt. Tänk att en så gullig pojke blev vår son. Det är ju inte klokt vad bra! 

Nya matdirektiv och syskonskratt

Sammanfattning av dagen: jobbade på förmiddagen, sen matträning i Solna. Nya matdirektiv. Lekte med barnen på kvällen, de skrattade ihop. Härligt. Hösten har anlänt på riktigt. Och Lilla A har äntligen somnat. God natt. 

En helt vanlig dag och en påbörjad debattartikel

I dag har vi, eller snarare jag, lyckats med konststycket att inte göra någonting. Pappan har pluggat hela dagen, Storasyster åkte till stan på eftermiddagen. Jag och barnen var i lekparken, åt, sov, lekte med en granne. Sen har vi faktiskt varit inne och lekt, ätit, tittat på tv och badat. Alltså haft en vanlig dag hemma, utan besök förutom från grannpojken, ingen planerad aktivitet. Bara tagit det lugnt, bara vi. Skönt.
I kväll började jag skriva på någon form av debattartikel om det här nya fosterdiagnostiktestet. Vi får väl se.
Den stora frågan nu är: lägga mig eller inte? Lilla A somnade i går kväll men vaknade och somnade inte förrän efter ett i natt igen. Envis typ det där. Eller vad det nu beror på.
God afton. 

"Ibland drömmer jag att ni lämnar mig på förskolan"

– Ibland drömmer jag att ni lämnar mig på förskolan. 

– Att vi inte hämtar dig? 

– Ja. 

– Men vi hämtar ju alltid dig. 

– Ja. 

– Det har ju aldrig hänt att vi inte har hämtat dig. 

– Nej. 

Sen somnade han. Mardrömmar har alla barn, men så känslig man, i alla fall jag, blir för just detta barns drömmar, för att han är mitt barn och för att han är adopterad och har varit med om två skilsmässor. 

Jag tänker på hur det påverkar honom, men just nu kan jag inte säga något mer om det. Bara att jag tänker på det. 

I dag har varit en skön dag, sensommarvärmen har hållit i sig, jag och barnen var på Mulle, sen kom en kompis hem till oss en stund och fikade. I natt somnade Lilla A halv två, men å andra sidan fick jag sen sova till klockan åtta, när Lillsmurfen vaknade. I morgon har vi ingenting planerat, så min plan att ta det lugnt fortsätter. 

Att inte låta sig stressas trots att man knappt träffar sina barn på hela dan

I går kväll var det föräldramöte på Lilla A:s avdelning på förskolan. Det var pappan på. I kväll var det på Lillsmurfens, vilket jag var på och jag åkte dit direkt från jobbet. Kom hem lagom till att de la sig, så i dag har jag knappt träffat dem på hela dan. Trist, men jag har ju bestämt mig för att inte låta mig stressas. Vissa dagar kommer det att vara såhär, men absolut inte alla. Det är inte många dagar jag har varit ifrån dem, och det vill jag inte heller. Men just nu tar pappan de flesta lämningar och hämtningar på förskolan, jag jobbar och har två timmars pendlande om dagen. Så är det bara nu. Vem vinner på att jag känner mig stressad? Ingen.
God afton. 

Konsten att fila på en debattartikel

De senaste dagarna har tankarna farit runt: ska jag delta i "Kompiskalaset" den 12 oktober, som startades av några entusiastiska föräldrar till barn med Downs syndrom? Nja, jag vet inte. Jag ska ju ta det lugnt, gå till lekparken och träffa grannar i stället för att åka till stan/gå på aktiviteter varje helg. Barnen behöver ta det lugnt. Nu är det höst och då måste vi ta det extra lugnt, det har i alla fall jag bestämt. Vila i mörkret liksom. Men jag funderar på om jag ska skriva en debattartikel om att en person med Downs syndrom kan ha ett bra liv. Kanske bättre än många andra.
Men än så länge finns debattartikeln bara i huvudet. Och vart ska jag skicka den?
För övrigt funderar jag ibland på vad som händer i Ryssland. Men inte så ofta.
God natt.