I just den grupp vi har gått till, tillhör Lillsmurfen ett av de äldsta barnen, men jag tycker att bland annat sångstundens sånger passar honom. Han har ju bara hört svenska i tre månader, de andra i kanske tolv månader. Jag skulle vilja säga att han ändå ligger på ungefär samma språkliga nivå som dem, han lär sig snabbt, förstår i princip allt.
Någon gång har jag sagt att han är adopterad, men förra gången bestämde jag mig för att inte göra det. Varför skulle jag egentligen? Vet man inte om det skulle ingen kunna gissa det. Det känns som om han alltid varit hos oss och det verkar också så, säger många som träffar oss, och han liknar oss på olika sätt. Tycker några att han är för gammal för att gå i den gruppen får de göra det. Eller så har de inte ens funderat på det.
Men måste man tala om att ens barn är adopterat om det inte syns på honom/henne? Vilka fördelar och nackdelar finns med så kallad osynlig adoption?
Jag har också funderat över det, mitt barn är så litet att det är svårt att gissa. Det syns - men om man inte ser pappan är det ju svårt att veta. Många har sagt att vi är lika. Jag brukar säga det därför att jag är stolt över hur han kom till oss, och jag vill att det ska vara en naturlig sak att prata om. Däremot säger jag inte "det här är vår adopterade son..." utan tar bara upp det om det är relevant. Men det är det väldigt ofta, tycker jag. Och så får jag berätta lite om adoption - det är bra tror jag, många vet inte så mycket.
SvaraRadera